Är ”sanningen” alltid ok?

Publicerat: 18 april, 2015 i Uncategorized

nothing but the truth

När jag var yngre var jag en jäkel på att alltid säga som jag tyckte, utan gråzoner och krusiduller. Rakt, brutalt och med en ryggrad som vore den av rostfritt stål. Jag visste vad jag ville, tyckte, kände och som den unga, lite naiva människa utan livserfarenhet som jag faktiskt var ansåg jag det självklart att säga som det var om någon frågade. Ofta när någon inte frågade också. Hur kunde det vara fel, menar jag? Sanningen är rätt, lögnen är fel. 

Jaha ja. God dag, Godståget ~Sol~.

Det var då. Idag anses jag fortfarande vara brutalt ärlig och jag vet att många av mina vänner väljer vilka frågor de ställer mig. Inte för att de oroas över att jag ska kapa dem vid knäna med min sanning, det förfarande lärde jag mig av med när jag fått lite mer livserfarenhet och insåg att man inte alltid behöver vara rakbladsvass och fyrkantig bara för att man väljer att inte ljuga eller försköna, utan för att de i det läget egentligen frågar för att få den där trösten man kan uppleva i att någon bekräftar ens känslor. Missförstå mig rätt, jag är himla bra på att bekräfta andra och deras känslor, men ställer du en fråga till mig jamsar jag sällan omkring utan säger som jag ser det. Visserligen med mjuk röst och med en förklaring om att jag ser hur de menar och förstår att de känner så, men… 

Det finns gånger jag väljer att inte svara. Eller att sväva med svaret. Det beror inte på att jag inte vill säga sanningen, utan för att jag inte vill såra i onödan. Det är lite som det jag skrev i inlägget ”Det där om att vara tjock” i februari, jag vet att jag är tjock, jag inser att det syns och att folk naturligtvis är lika medvetna som jag om det faktumet men att det för det inte är produktivt eller av nytta eller mening att kommentera det i vart, varannat eller ens något sammanhang utom då man faktiskt pratar om det eller det har något med ämnet i fråga att göra. Jo, sanningen är att jag är tjock. Meningen med att påtala det utan relevans är dock obefintlig. 

Detta är bara ett exempel, men den regeln kan användas överlag i livet. Alla sanningar behöver inte yttras bara för att de råkar vara sanningar. Om någon tycker att den är jättesnygg i ett plagg jag själv inte tycker är speciellt snygg så finns det ingen anledning för mig att säga något om det, förutom om det plagget verkligen sitter för taskigt och får personen att se jättekonstig ut. Jag hade väldigt svårt för detta förr, men erfarenheter har lärt mig att det är skillnad på att inte yttra sin åsikt och att ljuga. I alla fall i de små vardagliga situationerna där detta förfarande är ett ganska vanligt fenomen. I större situationer måste man tänka igenom saken noga innan man bestämmer sig för hur man ska göra.

Jag förstår att unga människor kan reagera på detta, det hade jag själv också gjort när jag var ung och grön. Det är som att man går ett personligt korståg mot livets orättvisor och där ingår lögner och svek. Det är inte förrän man levt som vuxen ett tag som man ser nyansskillnader och agerar därefter. Jag säger på intet vis att man ska ljuga eller förvränga, men att humma med och/eller låta bli att svara direkt är inte nödvändigtvis vare sig lögn, förvrängning eller svek. Det är helt enkelt ett sätt att låta folk behålla lite värdighet, att ge dem rätten till sin egen åsikt och tro. Min sanning är inte den enda sanningen och att i tid och otid pracka på alla den är inget jag har rätt till, oavsett hur jag vänder och vrider på det. Det är ju ändå andra människor vi pratar om. Jag har rätt till mitt liv och de till sitt. Vem är jag att avgöra vad som är rätt eller fel för dem?

Något jag däremot gör och ämnar fortsätta göra är att tala om när jag anser att mina vänner gör något som skadar dem själva, nu direkt eller i längden. I det läget svarar jag på direkta frågor med sanningen som jag ser den och om jag inte får en direkt fråga väntar jag tills det kommer ett bra tillfälle och lägger sedan fram hur jag ser på saken då. Om ett sådant tillfälle inte kommer spontant skapar jag det. Av omtanke. Vad personen sedan väljer att göra med det jag sagt är upp till dem. Är det nära vänner finns jag kvar där för dem även om de inte tagit till sig det, men är det ytliga bekanta som väljer att inte höra eller ta emot det jag och andra är villig att ge för att hjälpa dem och sedan fastnar i en ond cirkel så bryter jag med dem. Inte för att jag inte tycker om dem utan för att jag har ett eget liv med alla de turer som ett sådant innefattar och jag helt enkelt inte orkar hålla upp någon som vägrar ens försöka hjälpa sig själv.

Missförstå mig rätt, jag dömer inte personerna. Jag tycker bara att man måste ta ansvar för sina egna val och att man sedan kan behöva stå för dem på egen hand. Ibland innebär en sådan situation att det blir för mycket för mig att bära då jag redan har ett eget tungt lass. Det innebär inte att jag ogillar personen eller tycker att den har sig själv att skylla (även om det också ibland ligger nära till hands, beroende på vad det gäller) utan helt enkelt att jag inte känner personen och/eller inte heller känner för personen tillräckligt för att äventyra min egen tillvaro för att hjälpa denne. Om det känns kallt och empatilöst så får det helt enkelt göra det. 

Jag känner själv att jag är en väldigt empatisk person. Samtidigt är jag en väldigt åsiktsstark person. Dessa två saker kan krocka hos mig – har ofta krockat hos mig – och när jag var yngre kunde jag uppleva känslostormar på grund av att mitt hjärta blödde för någon samtidigt som mitt oerhört starka rättspatos krävde att jag försvarade rätt och fel. Sådan är jag fortfarande. Jag gör ofta det som är bäst för andra heller än för mig själv, bara för att jag kan. Men jävlar om man tror att det gäller även om man beter sig illa, skarvar eller tror att man kan göra något på bekostnad av andra. Då väcker man rätts-monstret inom mig och jag står som en hämndens ängel och försvarar rätt mot fel. Tack och lov gör jag det inte som förr, då jag helt enkelt slängde åsikter och sanningar omkring mig utan någon tanke på hur de kunde såra och förstöra. De var ju sanningar, för böveln!, och klara man inte av sanningen ska man heller inte ge sig in i leken. Idag förstår jag att allt är skiktat, som löken med alla sina lager, och att sanningar inte alltid behöver kastas omkring som vapen. 

Som ni förstår så tycker jag inte alltid att sanningen är ok. Inte om man slänger ur sig den ”bara för att”. Ja, man ska stå för sin åsikt och man ska aldrig behöva vara rädd för att säga sin sanning, men det ger en inte rätt att tvinga på någon annan den. Man ska självklart inte kväva sig själv genom att hålla den inne, men om det handlar om sanningar som mest landar i att någon blir sårad och sedan inte har någon annan effekt kan man välja att äga sanningen utan att dela med sig av den. Var sann mot dig själv. Det är viktigast. Hur man sedan gör med sanningen och enbart sanningen beror på situation och den åverkan den kan ha. Tycker jag. Vad tycker du? 

Annonser
kommentarer
  1. Carina skriver:

    Varför säga något som inte är MIN sanning. Att tala om någon ANNANS sanning är ju inget att tillföra utan mera en bekräftelse. Viss kan våra sanningar likna varandra men då det går isär så ser jag som sagt ingen anledning till att säga annat än just MIN sanning. Låter hårt och korrekt, men jag är så som person. Då jag läser hur du beskriver dig själv så känner jag så mycket igen mig och nickar jakande och ler genom hela inlägget. :))
    Sedan behöver man absolut inte vara så rätt fram mot en person som inte ens ber om det utan precis som du beskriver så kan man faktiskt fundera en stund hur man vill lägga upp orden , som i situationer du beskriver där personen kanske agerar på sådant vis att det kan vara osunt/skadligt för dem själv. Det är ren och skär omtanke. Att se en person som inte ser sig själv är medmänsklighet. Visst har åren lärt mig ett och annat också men för den delen inte förändrat grundstrukturen. Att stå upp för mig själv är inget nytt men sättet att göra det på har finslipats en aning.
    Go Girl

    • ~Sol~ skriver:

      Naturligtvis är det ens egen sanning man ska yttra, som du säger är allt annat onödigt och inget man kan hävda eftersom man inte ser eller känner som de. 🙂 Åren har en tendens att slipa av de vassare kanterna och jag kan bara utgå från att det liksom är meningen. Att vi inte kan genomgå livet med enbart vitt och svart framför ögonen. Nyanser är bra. Berikande. 🙂

      • Carina skriver:

        Härligt är att kunna berika varandra med utbyte i många former och skepnader. Intet att förglömma är ju att se i färg och form, att allt är inte svart/vitt. Det är nog en förmåga som växer fram med erfarenhet ect. Vi är olika och det är fantastiskt 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s