Genetiskt betingat

Publicerat: 10 april, 2015 i Uncategorized

phobia-1

Jag har arachnofobi. Rejäl, vidrig, djuplodad skräck för monster med åtta ben. Små, medelstora eller stora spelar ingen roll. Eller jo, numera gör det det, det är underligt vad ett besök i ett land med gigantiska monster kan göra för inställningen mot de mindre monster vi har här hemma i Svedala., men poängen är ändå densamma. Skulle jag få en spindel på mig så dör jag en kvalfylld och plågsam inre död innan jag ens hinner kolla om jag i min fullblommade panik med galet viftande, gråtande och hoppande lyckats slå bort den krälande skräcken från mig. Nu har det i extrema fall även hänt att det enda som fungerat är tårkanalerna medan resten av mig är en förstelnad stod med ömsom rusande hjärta och ömsom avstannat. Andningsreflexen lägger också av under sådana extremfall och jag blir aningen blå om läpparna innan kroppen tar över och tvingar mig att stöta ut och dra in ett andetag. Men åh, vad det andetaget tar emot. Jag kan inte öppna munnen och tänk om kräket hunnit upp till ansiktet, står och lurar och sedan får extraskjuts av luften jag tvingar in genom näsborrarna?

Så ja. Jag har spindelfobi. Rejäl, vidrig, djuplodad, hemsk och plågsam sådan. Som jag sa tidigare har jag ändå fått en insikt i att de spindlar vi har här i landet inte är att jämföra med dem vi har i Australien – där såg jag trädgårdsspindlar som var som våra största kärrspindlar och en huntsman vars kropp var lika stor som min handflata, sedan tillkom de lite ludiga benen. Att jag inte dog på plats. Speciellt när min vän berättade att de ibland låter huntsmen vara kvar i huset eller trädgården eftersom det var en mindre aggressiv art av giftspindel med revirtänkande, dvs att den höll andra mer aggressiva arter av giftspindlar borta. Det tog mig flera veckor innan jag kunde landa i den tanken. Faktum är att det dröjde tills jag var tillbaka i Sverige och hade kollat igenom min väska väldigt noga för att vara säker på att inte ha fått med mig någon ovälkommen gäst innan jag kunde förlika mig med tanken på att en giftspindel i/vid huset kunde anses vara en bra sak. Eller förlika och förlika… Jag slutade efter ett tag lyfta locket och spola innan jag satte mig ner på toa samt inspektera väggar och tak med skräckfylld blick så fort jag vaknade. 

Det har så klart forskats på detta. Vad har det inte forskats på, egentligen? Hur som helst så har ett forskningsteam vid Columbia University i New York kommit fram till att denna fobi är något nedärvt. Den är helt enkelt genetisk. Det kommer långt tillbaka ifrån, mellan 100 – 200 000 år sedan då mänskligheten ännu inte utvandrat från den afrikanska kontinenten. och drabbar endast 4% av dagens befolkning, men den är ännu stark och ”ren” i sin utformning. På den tiden var spindlar ett verkligt hot mot människans överlevnad. Nu var inte varje spindelart dödlig, utan det handlade mer om att minsta lilla spindel kunde bära på sig tillräckligt med gift för att göra dig sjuk. Antingen illamående och långsam, riktigt sjuk eller till och med tillfälligt förlamad. I en värld full av rovdjur, där man är beroende av ett alert sinne och mobilitet, är det ett förödande tillstånd. Dödligt. Alltså dödar inte varje spindel men konsekvenserna av spindelbett kan ändå vara fatala. 

Jag är alltså inte irrationell, överkänslig och löjlig när det gäller detta. Det är en nedärvd överlevnadsinstinkt som skiter fullständigt i att jag lever i ett modernt Sverige som visserligen får enstaka besök av giftspindlar i banankartonger och importerade bilar men som i övrigt inte har några egna giftspindlar. Jag kan inte rå för min skräck för dessa fyrbenta monstrum. Jag beter mig visserligen irrationellt, överkänsligt och löjligt när jag råkar på ett sådant skräckexemplar (oavsett storlek) men det är helt enkelt ett genetiskt beting som inte alls beror på att jag är tjej, svag eller fånig. Om jag levt för 100 – 200 000 år sedan hade jag istället varit en högt ansedd medlem i gruppen som haft stenkoll på att det inte lurade dödliga småkryp i faggorna. Jag visste väl att det var något större än att jag håller på att skita på mig av skräck när jag ser en spindel! 😀

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Dottern beter sig som dig kring dessa djur. Skriker och blir paralyserad. För min del sitter rädslan i alla slags kräldjur. Ormar värst, men ödlor och grodor ligger snudd på jämsides … huuu. Så jag hade väl gjort dig sällskap i grottan och hållit utkik efter farligheter. Vi hade ju täckt upp det bra! Fast nån annan hade fått se till att eländet kom ut. Jag skulle bra ha agerat sirenen 😀

    • ~Sol~ skriver:

      Sirener är bra att ha, de också. 😀 Jag är likadan som du gällande åttabeningar. Numera kan jag avlägsna en sådan här hemma – det är helt otroligt vilket perspektiv man får när man sett större och verkligt farliga monster i det fria – men det är verkligen en kamp med mig själv innan jag kommer så långt som att faktiskt göra det. Innan det sker måste jag ha säkerställt att det inte finns någon annan som kan utföra den hemska uppgiften.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s