Vart är den?

Publicerat: 4 mars, 2015 i Uncategorized

Nu har jag återigen varit och tränat ofta under en relativt lång period. Just så där lång som de säger att man behöver träna för att känna att det är det här man ska hålla på med. Det ska ta ungefär åtta veckor innan man tänker om. Där omkring hittar man den så kallade ‘träningsgenen’ inom sig. Kroppen sägs ställa om sig och vill ha träning för att sinnet ska må bättre. Hej då soffpotatis, välkommen aktiv träningsmänniska. Sägs det.

gym

Jag har tränat längre än så här tidigare. Hela tre gånger, faktiskt. Första gången snittade jag två till tre pass i veckan i nio veckor, andra gången tränade jag lika många gånger i veckan men i elva veckor och tredje gången lyckades jag få till samma antal träningspass i veckan under tolv veckor. Jag tränar dessutom hårt på mina pass. Inget lull lull och svansande omkring där inte. Nej, är jag ändå där finns det ingen ursäkt för att inte ta i. Inte fan hittade jag någon ‘träningsgen’ för det. Nix pix. Den var som bortblåst. Hur gärna jag ville bli så där frälst som många av de träningsmotståndare som av olika anledningar börjat träna så har någon sådan känsla inte ens funnits med på världskartan. 

Frågan är om den ens finns med på någon karta alls? Universum är väl inte helt kartlagt, så kanske har jag fel, men tvivlet finns ändå där. Djupt och missmodigt. Eller nä. Jag misströstar egentligen inte över det hela men nog känns det lite snopet att jag återigen ganska ofta under de senaste åtta veckorna och återigen kommer på mig själv att hitta på intrikata tortyrmetoder jag hellre skulle utsätta mig för. Nä, jag skojar inte. Det är så hemskt att jag – som i vanliga fall inbillar mig att jag är en ganska snäll människa – fnissade inombords då en gubbe på löpbandet framför mig snubblade. Jag kollade naturligtvis så att han fick hjälp av andra som stod närmare och att han inte gjorde sig illa innan jag stod kvar och var glad över att ha något annorlunda att titta på, men ändå. 

Jag måste alltså förlika mig med tanken på att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att njuta av ett träningspass. Ändå ämnar jag fortsätta ta mig till gymmet, köra mina förhatliga pass och sedan gå därifrån utan den där sköna känslan alla pratar om. Eller nej, förresten. Visst fan är det skönt när det är klart, men då bara för att jag kan ägna mig åt annat än det där hemska jag utsätter mig för när jag är på gymmet. 

Annonser
kommentarer
  1. Just Sayin' skriver:

    Inte fan har jag någon träningsgen heller. Jag är stocklat och ligger hellre hemma på divanen och dricker vin. Det jag däremot kan känna är en tillfredsställelse efteråt, att jag gjort det och att det gick rätt bra ändå. Men när jag boxas så sneglar jag på klockan och tänker att en timme går jävligt långsamt. MEN kroppen mår bra så känslan får vi alltså göra våld på ;).

    • ~Sol~ skriver:

      Jag känner ju inte direkt någon skillnad efteråt, så jag får helt enkelt nöja mig med att jag rationellt vet att träningen är bra för mig. Jag gör våld på mig varje gång jag tar mig till gymmet, men just nu lyckas jag ändå tvinga mig dit. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s