Relationer

Publicerat: 23 februari, 2015 i Uncategorized

relationships

Under livet möter vi otaliga människor som vi har någon form av relation till. Släkt, vänner, kärlekar, lärare, chefer, kollegor, läkare och allt vad det kan vara. Korta, långa, önskade, oönskade, väntade och oväntade. Man vet aldrig när man stöter på någon som ska göra ett intryck i ens liv. Vissa väljer vi, andra inte. 

Jag minns att jag som ung kände ett oerhört starkt behov av att klara mig själv. Att jag inte hade det stöd och den kärlek man kan förvänta sig som barn i ett välmående land. Jag tänker inte gå in på detaljer om det nu, men att säga att jag hade eller har en normal familjesituation vore en överdrift. Som invandrarbarn i ett område med väldigt lågt anseende och en förälder som inte kunde svenska och hade väldigt mycket annat att tänka på och en styvförälder som var mer intresserad av sina egna barn – mina halvsyskon – prylar och status (i ett lågansett invandrarområde) än sina styvbarn hade jag och mina syskon inte direkt världen på ett silverfat framför oss. 

Som ung vuxen vårdade jag de goda relationerna jag ändå lyckats få. Jag har många vänner kvar från den tiden, även om vi inte hörs av lika ofta längre. För mig är det ändå viktigt att jag vårdar de relationerna precis lika mycket som de senare jag hoppas hänger kvar i mitt liv. Vänner har kommit och gått och de viktigaste består eller bärs med i hjärtat ändå.

Oerfarenhet, naivitet, okunskap, ett behov av bekräftelse och förälskelse i förälskelsen gjorde att jag valde galet gällande män. Man söker sig till det man känner igen. Sådana män var inget för mig, men vad visste väl jag om det som ung, kärlekstörstande flicka? Ingenting. Därför levde jag i relationer där passionen, hetsigt temperament, tvära vändningar och näst intill obefintlig kommunikation var normen. Jag tog mig igenom den ena stormen efter den andra och trodde att det skulle vara så. Att alla hade det likadant. 

Jag har en son. Honom har jag i stort sett tagit hand som på egen hand, trots att hans andra genleverantör tvingade mig till att dela honom genom att kräva varannan vecka. Det hindrade honom dock inte att ringa mig så snart det var något, att lämna alla skolmöten och otaliga läkarbesök etc till mig. Han ringde till och med för att lösa hans och sonens bråk. Otaliga gånger fick jag cykla hem dit för att se till att sonen fick i sig mediciner och kom upp till skolan. Låt oss summera relationen till sonens pappa som mindre lyckad. Jag hade respekt för honom när vi träffades och fram till strax innan vi separerade, därefter visade han tydligt att han inte var värd den respekten. Ändå höll jag god min inför sonen, hade familjemöten i tid och otid för att hjälpa dem lösa saker och sa inget förrän sonen själv vägrade ha med pappan att göra eftersom han inte kände att pappan brydde sig det minsta om honom. Idag är sonen myndig och de har inte längre någon kontakt alls, vilket underlättar mitt liv.

Sonen. Ja, det är relation för sig. Där om har jag skrivit mycket, men oftast under lås och bom. Han och jag är oerhört olika varandra. Jag har under åren haft svårt att förstå vad han vill och känner och han har känt likadant gentemot mig. Vilka bråk det varit! De har varit ganska spektakulära. Ändå har de oftast slutat med att vi skrattat tillsammans. Jag minns tydligt orden överläkaren på BUP avslutade ett av våra möten med. Jag försäker tänka på dem de gånger jag mest vill slänga sonen från balkongen i ren frustration. Det är lättare nu, speciellt sedan han i vuxen ålder fick sin ovanliga diagnos som förklarar (utan att ursäkta) det beteende han haft och som genom året fått mig att slita mitt hår, men ibland bli det bara för mycket.  

”Till en början var jag förfärad över hur ni pratar med varandra, men ju längre tiden gått har jag förstått att det är jargong, ett sätt för er att säga det ni behöver få fram med ironi och skämt som verktyg, och jag har nog aldrig sett en sådan ovanligt fin kommunikation som ni ändå har. Det märks hur mycket ni betyder för varandra.”

Efter en synnerligen slitsam relation (en senare relation än den med sonens genleverantör) valde jag till slut att vara ensam med sonen. I tre år levde jag ett nuckeliv och var väldigt, väldigt nöjd med det. Jag använde tiden till att återbekanta mig med mig själv, bena upp den ekonomiska röra jag hamnat i samt kämpa med och för sonen och det han behövde. Jag vet att mina vänner tyckte att jag var tråkig som inte ville ut på krogen, åka och göra saker eller ens träffa särdeles mycket folk. Jag antar att man kan summera den perioden med tre ord. Jag jobbade, tog hand om sonen och satt barnvakt. 

För fyra år sedan började umgås med Vikingen. Till en början var det en lättsam relation. Vi gillade att umgås och tänkte att vi skulle få ut lite bonus utav det hela. Det funkade verkligen superbra! Inga krav, inga förväntningar och förbannat roligt. Tills min orutin satte käppar i hjulet, vill säga. Jag blev kär. Han var allt jag verkligen inte ville ha i en kärleksrelation. VSK:are in i märgen – något min erfarenhet sagt mig att jag absolut aldrig tänkte utsätta mig för igen – och helt olik mig. Jag var ju så trött på att alltid behöva förklara vad jag menar och varför jag vill göra eller känner något. Nej tack!

Men vad har väl jag att sätta emot känslor? Alltså fick jag tänka igenom vad jag verkligen ville och hur jag skulle gå till väga. Eller nej. Eftersom jag är brutalt ärlig, även mot mig själv, sa jag helt enkelt som det var. Sen fick han välja hur han ville agera. Jag kände mig trygg i situationen och lät honom få lång tid på sig att bestämma sig. Jag visste ju vad han gått igenom tidigare och vilka demoner han slogs mot. Han visste att jag skulle lämna om jag tyckte att det blev jobbigt, men tack och lov gjorde insikten av att den tanken störde honom att han ändå la på en rem till slut. *haha*

Idag bor vi ihop. Det var knappast något självklart. Att bo grannar var länge tillräckligt och vi hade egentligen inte tänkt flytta ihop förrän barnen flyttat hemifrån, om ens då. Sen blev den här lägenheten ledig. Åh, så jag ville bo här! Jag älskar köket. Det är stort, öppet och fantastiskt! Har varit kär i det i många år nu. Alltså la jag mycket krut på att förklara hur jäkla bra det vore för oss att flytta ihop i förtid. Jag hade tur. Så blev det. Nu har vi ytterligare relationer att vårda. Jag har en styvdotter, Vikingen har en styvson och så har vi varandra på ett helt annat sätt än tidigare. Det är inte helt problemfritt. Vi har gjort på ett sätt och de på ett annat. Tack och lov har det ändå funkat väldigt bra. 

Något vi däremot bestämde oss för från början är att fortsätta vara ‘oss själva’, dvs jag gör det jag vill och när jag vill och han gör detsamma. Jo, vi kollar med varandra om det är något inplanerat, men i övrigt planerar jag in mitt och han sitt. De gånger vi vill att den andra är med frågar vi om den är intresserad utan att utgå från att så är fallet. Vid släktbesök, kalas etc är det fritt för den andra att inte följa med om det är så den känner då. Inga hårda ord eller förebråelser för det. Vi träffades som etablerade vuxna och han har sina vanor sedan tidigare och jag har mina. Dem har vi måst fundera lite över. I vissa fall har vi måst anpassa oss efter den nya situationen. Vi tycker väldigt ofta olika och om det inte vore för att vi ändå har liknande grundvärderingar hade vi aldrig funkat ihop. Gissa vilka diskussioner vi kan ha ibland! Många gånger avslutar vi med att konstatera att vi tycker olika. Det får räcka så. Hellre det än att fortsätta nöta och bli osams om sådant som inte spelar någon roll om hundra år. Det viktigaste är inte att vara ense. Då är det mycket viktigare att respektera varandra skillnader. 

Vi har ett flertal gemensamma vänner som undrat hur vi lyckas vara så bra ihop när vi är så grundläggande olika varandra både till sätt och tanke. Vi har bara ett svar. Kommunikation. Vi pratar oerhört mycket med varandra. Lyssnar på vad den andra säger. Låta den andra säga sitt utan att avbryta eller utgå från att vi vet vad den försöker säga. Låter bli att pracka våra egna åsikter på den andra. Höjer ibland rösten av frustration över att inte förstå eller inte bli förstådd. Och vet ni? Jag hade fel. Att vara tillsammans med någon som är helt olik mig själv är inte svårt. Det är intressant, givande och förbannat roligt. Han ger mig inte bara frihet att vara mig själv utan utmanar mig dessutom till att se saker ur nya synvinklar och tvingar mig att bredda mig själv genom att förvänta sig att jag hör vad han säger. Jag är lyckligt lottad över att ha träffat just honom.  

Annonser
kommentarer
  1. Ks skriver:

    Du är det yttersta beviset på att invandrare från ”ghetton” inte alls behöver växa upp och bli kriminella mångbarns socialtagare. Tänk så många fördomar du har raserat!

    Du är verkligen en överlevare!

    Du kan dessutom sträcka på dig när säger hej och tjena till Sankte Per – du har gjort allt vad du har kunnat för att kasta av dig både ryggsäckar och offerkoftor, du har trots allt slit hittat och i belöning fått kärlek av Sonen och Vikingen. Men framför allt, du har varit Du hela vägen, ända in i kaklet.

    • ~Sol~ skriver:

      Jag vet inte om jag är något yttersta bevis för någonting, egentligen, men visst har jag och mina syskon besegrat statistiken och de förväntningar som fanns på oss. Till viss del hade vi fördel av att vara invandrare från ‘rätt’ ställe, men med de förutsättningar som vi hade skulle i alla fall en eller två av oss hamna i socialt trubbel, något ingen av oss sex barn gjort. Och nej, ingen av oss har så många barn och ingen lever på socialbidrag. 😉

      Jag tror inte på att bära med mig skit sedan gammalt. Jag tror heller inte på att leva under ens möjligheter och sedan skylla det på en taskig barndom eller något som hände för 20 år sedan. Jag är den jag är på grund av och tack vare det jag varit med om. Om inget annat har det lärt mig vem jag inte vill vara och sett till att jag inte av misstag eller vana styrt ditåt ändå.

      Kram!

  2. Yvonne skriver:

    Fint skrivet! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s