Moraliskt stöd…

Lagom imponerad…

Första veckan av dieten var verkligen svår. Soppan var god i två – tre dagar, sedan hade jag toktröttnat. Urk, blä och fy. Men som den rådiga kvinna jag är lyssnade jag på rådet från min vän om att mixa soppan och dricka den. Det går naturligtvis att värma den, men personligen föredrar jag den kall. Klunk, klunk, klunk så är den borta. *haha* Ju fortare desto bättre, även om jag på sistone kommit på mig själv att tänka att det faktiskt inte är så hemskt att inmundiga den längre. 

Hur som helst, ni som läser regelbundet har ju koll på hur jag själv upplevt den här dieten och därför tänker jag inte skriva något om den just nu. Det får vänta tills i morgon, då jag summerar vecka tre. Tänk va? Att jag är en dag ifrån vecka tre i något jag var beredd att ge upp med efter bara fyra dagar. Jag är nog lite imponerad av mig själv ändå. *klappar på ryggen* Men nej, detta skulle inte handla om mig…. direkt. 

Under mina två första veckor var Vikingen uppfylld av lika delar beundran och sympati för mig. Beundran över att jag fixade det eftersom han vet hur mycket jag älskar mat och att jag saknar att planera, laga och äta den samt att jag fixade att äta soppa så mycket som jag gör plus att jag tagit mig igenom de där hemska banandagarna utan att krokna. Sympati för just soppan och bananerna då han verkligen inte kan med soppa och bara äter banan någon gång ibland om han verkligen behöver snabb energi. Han uttryckte sin beundran flera gånger och även om det är min egen åsikt som räknas så uppskattade jag verkligen att höra hans ord. De taggade mig dessutom lite extra, vilket kanske eller kanske inte spelade roll när jag sedan valde att köra en vecka till.

Förra lördagen satt min kära Viking här hemma i sin ensamhet och funderade. Han ville göra något för mig. Inte för att det var Alla Hjärtans Dag – han vet att jag inte firar den dagen – utan för att han tycker att jag varit duktig och han ville hjälpa mig med stöttning och moraliskt stöd. Jaha ja. Eller så kanske, kanske det var så att han sett hur effektiv dieten är och tänkte att det var en bra början till att få bort de där extrakilona han själv skulle vilja ha bort innan sommaren. Det sistnämnda är dock bara spekulationer från min sida, så lägg inte allt för stor vikt vid det. *hehe*

Nå, på måndagen började han följa samma diet som jag. 

Nej. Jag vill nog börja det stycket lite annorlunda….

Nå, på måndagen började gnället. 

För just så är det. ‘Vad då bara få äta frukt och soppa? Vad är det för trams?!?’ ‘Nä, så tänker jag inte göra. Jag gör min egen variant’. ‘Jag kan inte fatta att jag druckit så mycket soppa som under de senaste dagarna. Urk’. ‘Hur faaan har du klarat tre veckor av den här skiten?!?’ ‘Fatta vad jag är hungrig!’ ‘I helvete att jag tänker äta mer soppa för att inte vara så hungrig, då svälter jag heller ihjäl.’ ‘Jag är ju oftare kissnödig nu när jag dricker en massa vatten än jag är efter en helkväll med öl,’ ‘Jag har ju inte varit hemma och kunde därför inte äta mer.’ ‘Jävlar om jag inte gått ner två eller tre kilon den här veckan, då blir jag förbannad.’ ‘Jag tänker aldrig mer köra en sådan här grej, bara så du vet.’

Detta är ett axplock av det mer rumsrena gnället jag tvingats lyssna till. Tack och lov har jag jobbat en hel del. Med tanke på att han bara behövt fixa sallader eller liknande till sig själv då jag jobbat och jag i övrigt lagat soppa till oss bägge, skurit upp fruktsallad till hans frukost på måndagen, ordnat nötköttet till igår och kycklingen till idag samt handlat hem det mesta vi behövt känns det lite trist att behöva lyssna på hur otroligt trist, tråkigt, drygt, träligt och värdelöst det är att behöva planera sina måltider så där som man måste då man går en diet. Och att inte kunna äta för att man inte varit hemma funkar inte riktigt som argument då jag själv oftast lyckats planera in det så att jag har mat med mig. 

Han har klagat, gnällt, muttrat och ojat sig. Jag själv har försökt vara positiv och glad samtidigt som det varit allt svårare att uppskatta effekterna av dieten då det hela dränkts i en flodvåg av trista genmälen. Då jag frågat hur han tror sig stötta mig och ge mig moraliskt stöd genom att dra en harang om hur illa han tycker om dieten och varför han bryr sig om att fortsätta veckan ut om det nu är så hemskt har han sett ut som ett frågetecken och sagt att han ju gör den och det i sig är moraliskt stöd. Say what?!? 

Nu är vi på dag sex utav sju och jag kan inte annat än känna lite lättnad över att det är över för hans del i morgon. Visserligen har han inte gnällt och klagat lika mycket idag – faktum är att han dragit ner det med nästan 75% – men jag är inte dummare än att jag förstår att det beror på att igår och idag är ‘köttdagar’. Det är de dagar som är lättast även för mig och efter fyra dagar av frukt, grönt som avslutas med en för mig helt vidrig dag av bananer och mjölk känns det som en enorm belöning. Dag fem och sex, fredagen och lördagen, känns som hur enkla som helst och som ett redigt helgparty jämfört med resterande veckan. Kan tänka mig att han upplever det likartat. 

Idag packade han med sig kycklingsallad och åkte uppåt i landet för att heja fram VSK till semifinal. Själv ska jag tillbringa ett par timmar på barnkalas och sedan njuta av en lugn och skön kväll i soffan. Vikingen förväntas inte hem förrän runt kl 23, vilket ger mig många timmar att vila öronen på. Jag tänker ta vara på dem. 

Som avslutning kan jag tala om att Vikingen har gått ner, det syns tydligt, och att det troligen kommer att kännas bra när han ställer sig på vågen på måndag. Förhoppningsvis inser att allt det hemska han varit med om varit värt mödan, även om jag innerst inne önskar att han låtit bli då han orsakat mig gråa hår istället för att stötta mig. Bra jobbat, sötnöt!