Jag gör väl ett försök, då…

Jag har egentligen aldrig bantat. Visst har jag fått för mig att dricka någon sådan där äcklig shake från ett eller annat företag som profiterar på folks vikt, men jag har aldrig gett mig fan på att jag ska gå ner i vikt och då shakerna smakar fan fanns det aldrig någon anledning för mig att fortsätta pina i mig eländet. Jag har ju inte några issues med min vikt, utom att jag har dålig kondis och till det är det ju egentligen dåligt underhållen motion som är huvudorsaken. 

Ändå tänkte jag ge mig på den där soppans som en kompis petade i sig ett tag. Det är en tomatbaserad grönsakssoppa som man får äta hur mycket som helst av samtidigt som man följer ett dag- för dagschema där man får äta en massa frukt första dagen, grönsaker andra dagen och sedan peta i sig en bakpotatis till middag, frukt och grönsaker andra dagen, en satans massa bananer och mjölk fjärde dagen, nötkött och tomater femte dagen, kokt fisk eller nötkött (och här jag har själv givit mig ett val på kyckling eftersom det är lika magert som fisk och nötkött) på sjätte dagen och sedan frukt och grönsaker igen på den sjunde dagen, därefter börjar man om. Just variationen gör att det känns rimligt att försöka mig på detta. Jag och Blondinen gör detta tillsammans och har bestämt att försöka hålla ut i fyra veckor.

Dagens lunch. Färskpressad juice, morätter, tomater, gurka och soppa.

Anledningen till att jag påbörjade denna soppdiet igår är inte att jag fått problem med min vikt. Istället är det så att jag fått problem med min ork. Inte fysiskt, utan jag känner mig ofta trött och urlakad, allt är träligt och jag drar mig för att ta mig för saker jag egentligen tycker väldigt mycket om. Jag är tillräckligt rutinerad för att veta att den första frågan jag får om jag söker professionell hjälp för detta är om jag funderat på att gå ner i vikt. Det är som om det är en universallösning. Söker jag för nageltrång, migrän, sömnsvårigheter, astma, halsfluss eller vad det nu än må vara så kommer alltid vikten på tal. Går jag ner i vikt kommer jag tydligen att bli Wonder Woman. Ändå har jag redan nu superbra värden på alla prover de tagit. Men, men, det känns som ett enkelt sätt att eliminera deras första bekymmer. 

Nu är det naturligtvis inte en nackdel att gå ner i vikt. Som den rulta jag är har jag en del att ta av. Och vem vet? Kanske blir livet i övrigt lite lättare om jag själv blir det? Läkarna kan ju ha rätt i något, även om jag i regel suckar högt över deras tjat om vikten. Tro för all del inte att jag struntar i min hälsa, det gör jag verkligen inte. Jag rör mig massor och får en hel massa vardagsmotion då jag cyklar eller går överallt. Jag är väl rätt dålig på att ta mig iväg till gymmet, men det beror mest på att jag verkligen, verkligen, verkligen avskyr att träna. Istället leker jag med barn, tar mig iväg på långpromenader och är en av de som gärna aktiverar mig när tillfälle ges. Så nej, det är inte så att jag är en soffpotatis bara för att jag är en rulta. Men med det sagt så kanske jag verkligen upplever en skillnad om några veckor. Om jag inte toktröttnar på soppan innan dess, vill säga. Det visar sig.