Då är det 2015, då…

Publicerat: 2 januari, 2015 i Uncategorized

2015

Jaha ja. Nytt år. Oskrivet blad. Potentiellt bra. Allt kan hända. Det hänger på attityden. Inställningen gör allt. 

Listan på klyschor kan göras lång.

Men vet ni? Jag tror på den. Jag vill tro på den. Jag behöver tro på den. Jag måste tro på den. Jag tror på den. Nu vill, behöver och måste jag inte tro på den för att 2014 var ett sådant uselt år att jag måste tro på en förbättring för att orka leva eller annat lika dramatiskt. Nej, nej. 2014 var definitivt ett ansträngande år. Helt klart. Det finns mycket från det året jag gärna klarat mig utan och som jag mer än gärna avstår från att uppleva igen, men i det stora hela var det väl egentligen bara ett helt vanligt år. Upp, ner, runt, rakt, krokigt, snirkligt, långdraget, kort, snabbt, långt och allt det där som åren brukar bringa i sitt kölvatten. 

Problemet med det mänskliga minnet är att man tenderar att minnas det som hänt nyligen och liksom lägger andra saker på is tills det kommer ännu mer nytt som tar plats. I alla fall om man har ett vanligt minne som inte drabbats av senil demens eller alzheimer. Hur som helst är det lite synd att det är så. 2014 innehöll en ofantligt massa bra saker för mig. Jag har äntligen opererat mina handleder och lider inte det minsta av karpaltunnelsyndrom längre. Bara en sån sak, liksom. Ändå ligger det faktum att jag ännu har ont i min vänstra hand närmast i minnet. Anledningen till det är inte operationen i sig – tror jag – utan att jag var klantig och tog emot mig med den handen när jag ramlade bara tre veckor efter operationen. Och jag har inte ont hela tiden, något som också verkar försvinna i minnets labyrint så snart jag faktiskt har ont. 

Jag var på fyra semestrar under 2014. Jag. Fyra semestrar(!). Två i Spanien, en i Helsingborg med pit stops i Helsingör och en uppe vid Grövelsjön. Jag som inte var på semester alls i nästan tio år innan 2008 och 2009 och sedan med ett ytterligare hopp till 2012 innan det blev en semester till. Jag som jobbat så mycket jag bara kunnat och ansett mig lycklig som fått en veckas ledigt på hemma plan. Bara en sån sak, liksom. Snacka om att ladda batterierna ordentligt. 

Jag har träffat och umgåtts med en ofantlig mängd människor som också gjort sitt till för att ladda de där batterierna. Visst har jag ibland valt att vara hemma och rå om mig själv, men fler gånger än vanligt har jag funnit mig själv på någon social tillställning och upptäckt att jag verkligen njutit av stunden. Den där konstiga motviljan jag vanligtvis känner precis innan det varit dags att ta mig iväg till något jag sett fram emot i flera veckor har inte varit lika markant under den senaste tiden. Istället har jag sett fram emot saker och sedan bara svishat iväg och njutit av dem. Kanske är det en tillfällig förändring, men vem är jag att klaga? Herregud så trevligt att slippa den där sista stunden av övertalning av mig själv för att åka iväg och göra något jag vet att jag kommer att kul när jag väl är där. Bara en sån sak, liksom. 

Jag var sjukskriven i två omgångar om 6 veckor under 2014. Alla som känner mig inser att det är något jag har väldigt svårt att förlika mig med. Hela 12 veckors extra ledigt förutom de fyra veckors semester vi är tvungna att ta för att inte få chefen på halsen. Herregud. Jag minns hur jag bävade; hur jag såg fram emot det med skräckblandad förtjusning då jag insåg att det var nödvändigt för att äntligen bli bra i händerna och således kunna fortsätta jobba som jag gjort. Men vet ni? Den sjukskrivningen var nog det bästa som hänt mig. I alla fall under just 2014. Det räddade mig från att gå in i väggen under året som var. 

Jobbet. Ja, vad ska jag säga om jobbet utan att bryta mot sekretessen? Vi provar med detta; Fy helvetes alla smådjävlars demonavkommor, vilket jävla skitår! Inte jobbet med barnen och ungdomarna i sig, utan allt runt omkring. Flytten till nya lokaler – den jag såg fram emot så mycket – blev det värsta vi någonsin gjort. Inget funkade. Bokstavligen alltså. I nio månader hade vi hantverkare där så gott som dagligen för att fixa än det ena, än det andra och ändå blev det inte bra. Mina kollegor ska ha en eloge som orkat. Jag också för den delen, trots att jag varit ledig 12 veckor mer än de under 2014. I december var jag rädd för att min kropp och knopp skulle ge upp helt. Jag var snurrig, virrig, förvirrad, glömsk, krasslig, hade konstant huvudvärk och var orkeslös. All den entusiasm jag vanligtvis känner för jobbet var som bortblåst och jag började inte bara tänka på att byta jobb utan även tala om det. Då har det gått långt, speciellt som jag fortfarande älskar mitt jobb. Någon som har ett jobb till mig?

I slutet av förra året hände något som gjorde att jag orkar ta nya tag. Egentligen är det lite konstigt då det som hände knappast var av någon positiv karaktär, men så är det ändå. Det hittades mögel i väggarna på jobbet och vi är numera tillfälligt inhysta i andra lokaler. Där har vi inte tillgång till alla de hjälpmedel vi anser vara en självklar del i vår verksamhet och allt kommer att hamna på en ‘vi löser det med vad vi har’-nivå, ändå känns det enklare än det som varit hittills. I en sådan situation förväntar jag mig att få improvisera och göra vad jag kan där och då för att lösa allt. Det är en stor psykologisk skillnad mot att ha tillgång till allt man förväntas ha och ändå oroa sig över vad som kommer att gå fel. Jo, nu orkar jag igen. I alla fall ett tag. Men orkar jag i längden? Det visar sig. 

Mini-Belse verkar ha landat lite i sig själv igen, på gott och ont. Jag vet inte vad som händer nu eller om det helvete som varit under hösten kommer tillbaka nästa höst, men vad gör väl det nu? Det är januari. Snart är det mars. Sen kommer årets alla ljusa månader. De där som hjälper människor som har det jobbigt under årets mörkare månader, ni vet? Då har han mindre att brottas med. Jag önskar att jag kunde säga att han slapp brottas helt, men så kommer det nog aldrig att bli. Men snart är det mars. Och vet ni? Det är en jäkla skillnad att sitta och säga så den 2 januari än att längta dit den 15 oktober. Snart är det mars. 

Och så är det ju egentligen överlag. Allt går över. I alla fall tillfälligt. Allt lämnar något bakom sig. Allt närmar sig något annat. Kanske till och med något nytt? Dagarna passerar och med dem kommer nya förutsättningar. Nytt potential. Nytt. Oskrivet. Som bara väntar på att jag – vi – ska ta tag i det och göra något bra utav det. Och blir inte allt bra? Nä, då är det ju så. Ingen skillnad mot annars. Allt blir inte bra. Livet ser inte ut så. Men tror vi redan från början att saker kommer att bli dåliga så bäddar vi för att det blir just det. Inställning och attityd, var det. Jag vill tro på 2015. Jag behöver tro på 2015. Jag måste tro på 2015. Jag tror på 2015. Välkommen att dela året med mig. 

EDIT: Jag hade redan postat inlägget då jag insåg att jag inte skrivit något om kärleken. Alls. Zip. Nada. Noll. Tänk så konstigt det kan bli. Den är ju vad som fått mig att orka och vilja ta mig igenom saker. Vikingen och jag är fortfarande oerhört starka tillsammans och kanske är det därför jag inte skrev något om det? För att vi liksom bara så självklart är? Nu menar jag inte att jag tar honom eller kärleken för given, det gör jag verkligen inte, men vi känner båda att vi helt enkelt är ämnade åt varandra och då spelar det ingen roll att vi ibland går varandra så på nerverna att vi planerar mord eller att vi är så olika att vi en del kvällar inte vill fortsätta diskutera med varandra då det också skulle kunna leda till mord… eller självmord. Det är egalt. Vi är förbannat duktiga på att prata om dessa saker, vilket gör oss starkare ändå tillsammans, och gud förbjude att vara tillsammans med en nickedocka som alltid håller med. Men visst, ibland får han gärna ändra sig och sluta vara så satans tjockskallig, obstinat och fyrkantig. ❤

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Då bestämmer vi oss för att tro på 2015! Delar det gärna med dig/er och vi måste hitta en ledig helg för ett besök hos er. 🙂 Återkommer om det! God fortsättning ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s