Ditt, datt och ärliga människor

Publicerat: 21 december, 2014 i Uncategorized

4 advent

Plötsligt har det gått ytterligare en vecka utan att jag skrivit. Hur går egentligen det där till? Jag fattar inte? Jag har alltid skrivit mycket och för bara något år sedan eller så skrev jag två eller tre inlägg om dagen. Hur går man därifrån till att skriva något i veckan? Konstigt, det där. Men, men. Nu är jag vid tangetbordet igen och den som vill läsa får gärna följa med i mina kringelkrokar. 

Det har varit ganska turbulent på jobbet på sistone. Från början var det en planerad turbulens – dvs en byggnadsteknisk detalj som resulterade i att vi under en vecka skulle få tränga in våra barn på de få lediga platserna som finns på andra korttidshem här i stan medan de installerar balkongdörrar i varje barnrum så att det finns bra utrymningsvägar i händelse av brand – och även om det var lite jobbigt att få åka mellan tre eller fyra olika ställen för att ta hand om våra barn och ungdomar på bästa sätt så visste vi ändå att det gällde en vecka. So far, so good.

Byggarna hittade dock något som inte skulle finnas i huset och plötsligt blev situationen oplanerat turbulent. Som tur är fanns det ett eller några rum lediga på andra korttidsboende ännu, så under veckan som var kunde vi göra som under den planerade turbulensveckan och ha barn utspridda över hela stan och vi personal åker i mellan som skottspolar, en dag här, en dag där och sen tvingas kolla på det tillfälliga schemat två av mina fantastiska kollegor pysslat ihop för att veta vart man ska den tredje dagen. Igår var jag på ett ställe, idag ska jag till ett annat och i morgon till ett tredje. Sen stänger vi över jul. Det går nämligen inte att hatta så där mer. Finns inte något att pussla med längre. De andra korttidshemmen har sin egen verksamhet och julhelgen är som den är. 

Mellan turerna hit och dit (där jag tack och lov hade en del ledigt och slapp åka hitan och ditan varje dag) har jag julstökat lite. Fudge, lussebullar, knäck, snickersgodis, köttbullar, kotlettspjäll istället för revben och piroger är klara och julsnapsen står och drar sig. Inte för att jag egentligen dricker julsnaps, men det blir väl till att smaka på den hemsnickrade varianten ändå. Vikingen har köpt allt han behöver till sillen och har dessutom köpt hem skinka, korvar av olika slag, pressylta, aladåb och leverpastej. Det blir nog jul i år också.

Igår cyklade jag iväg till ett av ställena vi lånat plats på och tydligen tappade jag plånboken på vägen dit. Jag var dock inte medveten om det förrän Mini-Belse ringde och informerade mig om detta. Han skickade numret till kvinnan som hittat plånboken så att jag kunde kontakta henne. Sagt och gjort, så klart. Jag frågade om jag kunde komma förbi henne när jag slutat på eftermiddagen men då frågade hon vart jag var och hur osannolikt det än verkar så visade det sig att kvinnan må ha hittat plånboken på Vallby, men att hon bor ett stenkast ifrån stället jag jobbade på. Hon går tydligen en morgonpromenad varje dag. Från Erikslund, genom Vallby, ner till Karlslund och sedan tillbaka. Det är en jäkla lång morgonpromenad vill jag lova! Hur som helst valde hon att komma till mig med plånboken så att jag fick den direkt istället för att jag skulle ta mig till henne senare på dagen. Vilken underbar människa!

Just nu är det oerhört halt att cykla. Ja, att gå och åka bil också, men jag cyklar ju mest då jag ska någonstans så nu koncentrerar jag mig på det. Herregud vilken skillnad det är mellan områden också. Där jag bor är det visserligen halt men det är ändå mest barmark och man ser de hala fläckarna ganska bra. När jag lämnat mitt område och åkt västerut mot Vallby var skillnaden påtaglig. Så snart jag kommit förbi Vallbybron (en bro som leder E18 över Svartådalen) låg ett tunt lager is över hela cykelbanan och när jag åkt igenom Vallby (konstigt förresten hur muskelminnet tar över och jag sneddar igenom mitt barndomsområde på samma vägar som jag gjorde då, trots att det varit ‘lättare’ att bara ta cykelbanan rakt igenom) och fortsatte förbi Källtorp funderade jag på att kliva av och gå. Där låg nämligen isen en centimeter tjock över hela vägen. Så klart klev jag inte av ändå, utan gjorde som jag gör varje vinter; ser till att ha styrfart och är jäkligt försiktig medan jag ibland bokstavligen glider fram över isen. 

När jag kom hem efter en längre arbetsdag och sedan ytterligare en cykeltur över isbanorna var jag rejält trött. Att sätta sig i soffan då var inte det smartaste jag gjort men det var satan i mig välbehövligt. Jag var lite osäker på ifall jag skulle kunna ta mig ur soffan senare, men just där och då struntade jag fullkomligt i allt som rörde framtiden. Och bara så ni vet; jag äger tydligen lite självdisciplin ändå, för bara en timme senare påbörjade jag arbetet med att göra piroger. Och inte bara en eller två heller, utan ett helt lass piroger. Jag hade glömt att det enda receptet jag har i huvudet är morsans och hon gör alltid piroger till hela familjen. Gah! Jag stod och gjorde piroger i flera timmar!

Det var jäkligt skönt när Angus tidigare matte skickade en spontanfråga om ifall de fick komma över och hälsa på. Ja, inte bara för att hälsa på pälsmonstret utan även för att snacka skit, dricka lite vin och umgås med oss tvåfotingar här hemma. Det var oväntat, roligt och himla trevligt och jag hoppas att vi gör om det snart igen. Kvällen svischade förbi på nolltid och skratten avlöstes av förvåning, blickar av otro, förundran, road samhörighet och sedan tillbaka till skratt. Anledningen till allt detta är att vi är väldigt olika varandra (ja, inte gubbarna då, de är sportnördar bägge två) och att jag tydligen kommer in på sidospår som får andra att höja på ögonbrynen och undra vilken värld jag kommer ifrån. Tydligen. Jag själv känner ju inte att det är så, men jag misstänker tyvärr att en hel del av de som träffat mig någon gång tänkt att jag är lite udda på det viset. Vad säger ni, Just Sayin´och Ia? *hehe*

Sista advent. Nu är det snart jul. Bara tre dagar kvar, sedan är det dags att duka fram allt det goda vi samlat på oss för just detta tillfälle. Tre dagar kvar och jag har några julklappar kvar att införskaffa. Jag oroar mig inte över att hinna, men jag grämer mig lite över att inte ha råd att göra det förrän jag får lön på tisdag. Jag vill verkligen inte ut i julhandeln på tisdag. Det lär bli jag och halva stan på ett och samma ställe. Fy fan asså. Tur att det bara handlar om två småsaker jag behöver. Det lär gå fort. Hoppas jag. Hur som helst, nu ska jag strax iväg till jobbet. Mitt eget, men ändå inte. Det kommer att bli en intressant kväll. Hoppas ni har en fin sista advent. 

 

Annonser
kommentarer
  1. Just Sayin' skriver:

    Haha nää för mig är det inget konstigt alls att sväva iväg, min hjärna svävar alltid iväg åt flera håll och det som kommer ut ur munnen låter eller är inte det jag egentligen skulle säga. Så jag har inte tänkt i dom banorna. Frågar du mig så är det mer udda med köksfetischen du har :D.

    Kram och god jul på er därnere i halkan ♡

    • ~Sol~ skriver:

      Köksfetischen? Nu vet jag nog inte riktigt vad du menar. De allra flesta kallar det bara för att gilla att laga mat. 😉

      Tack detsamma! ♡♡♡

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s