Småplock

Publicerat: 5 december, 2014 i Uncategorized

this and that

Det var tydligen ett tag sedan jag skrev. Konstigt hur dagarna bara försvinner så där. Inte har jag gjort något särskilt heller. Jag har mest bara jobbat och varit. Eller jo, jag har jobbat, sovit, läst och varit. Jobbar man någon natt mitt bland alla vanliga pass så blir det så illa tvunget att hastigt och lustigt vända dygnet. Det är dock tillbakafixat nu. Jag hade ett extrapass igår eftermiddag men avbokade det för att hinna vila lite innan helgens arbete. Det känns fortfarande konstigt att tänka på dem. Jag var nämligen övertygad om att jag var ledig i helgen, men blev vare om misstaget i onsdags morse då jag glatt önskade mina kollegor en trevlig helg och de bara skrattade och sa att vi ses på lördag. Hmmmm.

Nåja. Jag vilade igår och har även vilat idag. Att jag dessutom bakat lussebullar med mandelmassa, lussekatter, gjort fudge samt pysslat ihop ett kort är som det ska vara. Jag blir lugn av att pyssla med händerna utan att behöva hålla ordning på skallen. Att läsa ett recept eller minnas ingredienser samt att klura på vad jag ska göra på ett kort räknas inte. Det är mer semester för hjärnan, jag kan ju spåna fritt och ta det med en klackspark.

Hjärnan behöver verkligen vila. Här om veckan skulle jag separera ägg eftersom jag behövde gulan. Av någon infernalisk anledning kastade jag sedan gulorna och stod sedan med äggvitor jag inte behövde. Vad fan? Som tur var hade jag fler ägg i kylen, men det är inte poängen. Igår stod jag utanför cykelkällaren och stirrade på min nyckelknippa, övertygad om att jag tappat bort hemmanyckeln. Det hade jag inte. Den låg överst i handen och jag såg liksom bara förbi den. Men det är väl egentligen bara i linje med att jag förra veckan stod och balanserade cykeln på rampen ner, tog fram nycklarna och låste cykeln istället för att låsa upp dörren och ställa in cykeln i förrådet innan jag låste den. Vad fan?!?

Jag gör sådana där knepiga saker hela tiden. Jag inser förstås att det beror på stress. Inre och yttre. Därför tänker jag ta det så lugnt som möjligt framöver. Jag jobbar fem pass, sedan är jag ledig i över en vecka. Under den tiden tänker jag bara tänka på mig själv och de närmaste. Att umgås med familjen, pyssla här hemma, laga mat, fixa kort, läsa böcker och bara vara känns som rätt melodi just nu. Det är kanske bara en dryg vecka men den dryga veckan är precis vad doktorn hade ordinerat om jag pratat med henne, vilket jag inte gjort. Jag tänker försöka självmedicinera mig med lugn och ro först, sedan tar jag ett beslut om ifall jag behöver kontakta läkare eller inte.

Jag följde tidsplaneringen och skickade in min ansökan om svenskt medborgarskap i tisdags. Nu är det bara att vänta. Det kan ta upp till tio månader innan jag får ett svar, men jag hoppas verkligen att jag slipper vänta så länge. Helst skulle jag vilja få rösta i nyvalet den 22 mars. Nu känns väl inte det särdeles troligt och jag vet förresten inte om det finns någon väntetid mellan att man fått medborgarskap och första gången man får rösta eller inte. Kanske måste det gå ett antal månader eller år innan man får rösta? Det låter inte troligt, men vem vet vilka knasiga regler som kan finnas? Vem vet, kanske har jag tur och blir medborgare redan under 2015´s första dagar. Håll tummarna.

Den politiska situationen i landet oroar mig. Jag förstår inte hur ett så pass litet parti som SD faktiskt kan få ett sådant inflytande och jag förstår inte hur svenska folket tänkte när de röstade in dessa nissar i riksdagen. Mest av allt förstår jag inte hur de sittande partierna kan underlåta att ta sitt ansvar och göra vad de kan för att reda upp den här härvan. Blockgränser hit blockgränser dit. Om allt håller på att falla ner som ett korthus spelar ta mig fan inga blockgränser någon roll. Politikerna finns där för att leda landet. Inte för att stå kasta sand på varandra i en exklusiv men jävligt liten låda. Förresten, den där lådan är Sverige. Vårt land. Ge fan i att kasta sönder oss! Ta er i kragen, sök en gemensam lösning och när allt fixat sig kan ni återgå till era småbarnsfasoner… så länge de inte drabbar landet eller folket. 

Angus har gjort sig rejält hemmastadd här nu. De andra två är fortfarande lite avvaktande mot honom men i det stora hela har han tagit sin plats. Det är lite sorgligt att se hur han försöker att närma sig de andra, men att de fortsätter att dra sig undan. Nu är detta inte det minsta förvånande, i alla fall inte om man sett den lilla klumpedunsens framfart här hemma, men ändå. Jag inser ju att han vill vara nära och att han saknar att kura ihop sig intill ett äldre djur, speciellt en katt, men jag betvivlar starkt att smygattacker då han står uppe på soffan och väntar på att någon av de andra ska gå förbi så att han kan hoppa ner och grensla dem är rätt metod för att bli bästis med dem. Inte att smyga sig fram på ett ganska gulligt men ändå uppenbart vis för att sedan avverka sista biten med en slutspurt som får mig att tänka på Bambi på hal is. 

Har han valt mig till sin människa då? Jag tror det. Han är oerhört social och gillar verkligen alla, men han kommer ofta och sover på eller tätt intill mig. Allra oftast ligger han mellan mig och Vikingen, men det är ändå mig han väljer att trakassera när han blir übertjålig framåt småtimmarna. Jag gillar inte katter överlag och jag kan inte påstå att jag är särdeles förtjust i när den här katten, som jag faktiskt gillar, sticker sin kalla, blöta nos i nyllet på mig samtidigt som han spinner som om han själv står för universums väv. Herregud så det lilla monstret kan låta. Jag är den som med störst säkerhet kan säga detta, förresten. Han har tagit för vana att lägga sig över mitt huvud (kommer alltid bakifrån och lägger magen mitt över örat och hänger med framkroppen över ansiktet) när jag lägger handen för ansiktet för att undslippa hans ihärdiga försök att krypa in i näsa och mun på mig. 

I övrigt äter han som en galning och Vikingen, Mini-Belse och Blondinen klagar på att han bits och rivs. Det är dock inget jag märker av särdeles. Han biter visserligen till ibland, men övergår snabbt till att slicka mig på fingrarna istället för att hugga tag och tugga bort det som kliar i munnen på honom. Klorna känner jag inte av alls. När jag stryker honom över magen somnar han, när Vikingen gör det kloar och bits han. Det är som att jag är en fredad zon. Inget jag gnäller över precis.*hehe* Han har sina favoritleksaker och hoppar upp i det första bästa lediga knä som finns när han blir trött på att leka. Han är som en kattunge ska vara. Nöjd, glad, nyfiken, ivrig, fantastiskt söt och lite tokig. 

 Helvete vad ont det gör att bita sig i kinden! Sen spelar det fan ingen roll hur försiktig man är; nog fan biter man sig på samma ställe igen… och igen… och igen. Det blir som en förbannelse man vet kommer att drabba en och som man tror sig vara förberedd och skyddad mot. Icke! Den där satans hudfliken som blev när man bet sig första gången blir större och området omkring det sväller mer för var gång. Att inte bita sig där igen trotsar naturlagarna. Man vet… ändå blir man lika förvånad varje gång det sker. I alla fall jag. När jag vet att vara försiktigt borde jag rimligen kunna undvika det. Tycker jag. Men nej. Det är som om jag förvandlats till en kannibal vars favoriträtt är jag själv. Usch!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s