Återträff

Publicerat: 9 november, 2014 i Uncategorized

IMG_9627

Jag har varit bortrest i helgen, något ni som följer mig på instagram eller har mig på facebook inte kunnat missa. Som vanligt har jag knäppt ett, två, tre och fyrtioelva kort som jag delat med mig av. Jag gillar ju att ta kort och ser ingen anledning till att inte dela dem. Om man inte gillar det är det ju fritt att låta bli att följa mig eller helt enkelt dölja mina inlägg. Enkelt. 

Tillbaka till helgen. Redan i början av augusti bestämdes det att vi skulle ha en julkortshelg i Kristinehamn i november. Då jag bara har en hel ledig helg i november och värdinnan i Kristinehamn råkade vara ledig den helgen var det ju ganska givet vilken helg det blev. Tyvärr kunde inte vår tredje kollaboratör vara med och pyssla ihop julkort då hennes lilla knodd blev sjuk och hon förstås var tvungen att tänka på hans bästa. Alltså blev vi decimerade och gjorde vad vi kunde för att hålla henne uppdaterad genom att skicka meddelanden och bilder titt som tätt. Det var definitivt inte samma sak utan henne där, men vi gjorde det bästa av situationen. Till en början gick det lite trögt att få till korten då jag var alldeles för petig med varje kort och funderade för länge på vad jag skulle ha för motiv. När jag sent omsider släppte det och var mer spontan gick det betydligt fortare och kändes faktiskt roligare.

IMG_9587

Lustigt nog var jag varit i Kristinehamn och träffat en person jag lärt känna på betapet tidigare. Hur stor är sannolikheten? Jag menar, det är en ganska liten stad och jag raggar ju inte direkt vänner utifrån var de kommer ifrån. Ändå har jag hamnat i Kristinehamn två gånger på tre år. Det är en söt liten stad som stoltserar med en ganska annorlunda sevärdhet. I deras skärgård – som för övrigt hyser både djuphamn och  Vänerns största småbåtshamn – står en hög skulptur med signaturen Picasso. Ja, det är Pablo Picasso vi pratar om. Under en period skänkte han sexton skulpturer till städer runt om i världen och av den lyckliga slumpen att Pablo hade en konstnärskollega från Kristinehamn som i sin tur hade kontakter i Halmstad. Tack vare det finns det två stora statyer av Pablo Picassos andra och sista fru Jaquline i Sverige. 

Vi åkte runt lite i Kristinehamn under de dagarna jag var där och min väninna berättade om ställen och händelser i Kristinehamns historia. Bland annat pekade hon ut Kristinehamns enda höghus. Jag fick även veta att det brunnit där en gång. Det måste ha varit en ganska stor händelse i det lilla samhället, i alla fall om man ska utgå från det engagemang med vilken hon berättade om branden som hände en si så där 32 år sedan. Det var hur som helst ett ganska ordinärt hus, så jag antar att man måste vara från stan för att tycka att det är något särskilt med just det höghuset. *haha* 

IMG_9656

Vi åkte även till Hembygdsgården där. Vilket vackert område! Där fanns en strid bäck som korsades av ett flertal småbroar av mer eller mindre pittoreska slag. De hade använt de små söta områdena som blivit då bäcken delat sig och ställt upp ett lusthus, ett soldattorp, en gammal vävstuga, en kvarn och en smedja. De hade även en stor gårdsbyggnad i vilken de hade ett café. Vi drack te och kaffe samt åt en av de torraste morotskakorna jag någonsin smakat där. Inne i cafébyggnaden fanns ett vitrinskåp som skulle få min kusins man att gå i taket av entusiasm. Rad på rad på rad med gamla plåtleksaksbitar. Där fanns formel 1 bilar, morrisar och allt vad det var. Rätt fint, faktiskt. Jag är på intet vis lika begeistrad av sådant som han, men till och med jag blev glad av att se alla dessa gamla bilar. 

Jag snodde någon timme eller två åt att gå besöka min andra vän i Kristinehamn. Vi hade inte setts på tre år och jag saknar henne. Hon visste inte att jag var i stan, så jag var där på vinst och förlust. Tack och lov blev det vinst. Hennes min när hon insåg vem det var som stod på farstutrappan var obetalbar. Hur rolig som helst. *haha* Det tog hela 30 sekunder innan hennes hjärna klickade ihop alla bitarna och jag stod där med ett stort flin i ansiktet och väntade tio sekunder innan jag sa hej och gav henne en röst att para ihop med ansiktet. Det var så fantastiskt roligt att se henne igen och det var uppenbart att hon kände detsamma. Vi fikade ihop en timme som var alldeles för kort och gick jag tillbaka till min väninna och fortsatte med det som var tanken med helgen. Vi slängde in maten i ugnen, öppnade en vinare och pysslade kort både medan vi väntade på att maten skulle bli klar och efter att vi ätit. Hur trevligt som helst.

IMG_9664

Nu är jag hemma igen. Julkorten blev kanske inte lika mångtaliga som jag hoppats på, men då jag inte tänker skicka sådana kort till alla jag brukar skicka kort till så känns det ändå ok. Hemknåpade kort blir till släkt och de närmsta vännerna, övriga får eventuellt ett vanligt köpt julkort. Eller så skickar jag bara de jag gjort och donerar övriga frimärkspengar till UNICEF, precis som jag gjorde förra året. Med tanke på att jag skickar runt 60 julkort årligen blir det ändå en rätt bra sudd med pengar som går till barn som behöver dem mer än någon här behöver ett julkort. Vi får se. 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s