Civilkurage

Publicerat: 22 september, 2014 i Uncategorized

albert einstein the world evil

Just nu har AB en rad artiklar om hur det är att växa upp med en missbrukare eller i av annan anledning dysfunktionell familj. För en gångs skull koncentrerar de sig barnen. Visserligen inte de nuvarande barnen, men ändå. Under #medberoende mailar människor som ofrivilligt varit offer för detta som barn in sina berättelser. De handlar om alkohol, piller, röka, sprutor och alla andra sätt man kan förstöra en ung människas barndom på. Det skär inom mig då jag läser det. Det allra sorgligaste är dock något de allra flesta skriver.

Jag hade ingen att vända mig till.

De visste, men gjorde inget. 

Jag minns så väl den gången jag efter många år träffade en vuxen jag hade i mitt liv som barn och hon nästan nonchalant slängde ur sig ”det är ett under att ni klarade er så bra med tanke på att ni hade ett rent helvete som barn” och ”det måste ha varit hemskt att utsättas för fysisk och psykisk misshandel hela tiden” och sedan övergå till att prata om annat, som om det inte spelade någon roll. Som om det var borta bara för att vi vuxit upp. Som att hon är befriad från ansvaret att säga stopp! för att vi numera är för gamla för att något ska kunna anmälas. Som om det vi varit med om inte påverkat eller finns kvar inom oss.

Till viss del förstår jag henne. Hon hade fått det väldigt jobbigt själv om det kommit fram att hon gjort något för att hjälpa oss. Till den större delen förstår jag inte alls. Man kunde vara anonym när man anmälde. Ja, faktiskt. Redan då, under 70+80-talet, gick det att anmäla missförhållanden och att barn föll illa utan att uppge sitt namn. Inte om man arbetade på skola eller liknande förstås, men det kan man nog inte nu heller…? Det är jag inte helt hundra på, faktiskt, men jag har för mig att man inte kunde det då. Kanske var det därför ett flertal av mina lärare uttryckte sympati och medkänsla för mina levnadsförhållanden men sedan inte gjorde något mer?

Jag hade dock tur. Det fanns inte alltid någon vuxen att luta sig mot men under mina mest känsliga tonår, de åren då jag började forma mig själv till den jag sedan skulle ha som bas under resten av mitt liv, fanns där någon. De lyfte mig som barn, ungdom, flicka, tjej, person och människa. Jag tror visserligen att kärnan alltid funnits inom mig men det hade troligen tagit väldigt mycket längre tid innan jag hittat ända fram, om någonsin. Tack vare dem fick jag redan tidigt veta att jag duger, oavsett vad som hänt eller vad andra sa. De visade att alla inte är som det jag upplevt fram till dess. Att man har ett val. Framför allt; de fanns där för mig. Det är inte alla barn som har sådan tur.

Jag blir rent ut sagt förbannad då jag läser och hör om barn som tvingas leva under sådana förhållanden utan att vuxna i omgivningen gör något åt det. Jovisst kan det vara så att man inte ser. Absolut. Men inte år ut och år in. Oavsett hur bra barnet blir på att ljuga ihop historier för att skydda sina föräldrar, syskon och sig själv (ja, man tror nämligen att det är det man gör) så finns det avslöjande tecken. De visste, men gjorde inget är inget jag är ensam om att ha upplevt. Och det händer än, varje dag och flera gånger om dagen. Folk ser, men väljer att inte göra något. De vill inte lägga sig i. Hamna i mellan. Råka illa ut själva. Därför lämnar de ett eller flera barn i en situation där de inte har någon som helst möjlighet att värja sig. Förstår ni? De har ingen möjlighet att ta sig skydda sig. Deras sinnen och kroppar är på helspänn varje sekund av dagen då de aldrig vet när eller hur detta hemska ska ramla ner över dem. 

Kan du leva med att veta att du vänt bort huvudet från ett barn som behöver hjälp? Att du satte din egen bekvämlighet i första hand? Att något barn i detta nu kanske sitter och kurar i ett hörn, en garderob eller ute på en balkong för att slippa bli måltavla just ikväll? Eller som ljuger om att mamma/pappa är och handlar och därför inte kan komma till telefonen när sanningen är att barnet precis tvättat spyorna ur förälderns hår och släpat denne i säng? Är det en sådan värld vi vill ha? 

Det här händer fortfarande. Varje dag. I alla delar av samhället. I alla grupper. I alla samhällsklasser. Någon försökte övertyga mig om att det bara händer i familjer med invandrarbakgrund då dessa inte förstår de svenska lagarna, men det är rent skitsnack. Det händer i alla slags familjer. Ibland där man minst anar det. Punkt. Jag uppmanar därför alla som möter barn som har det svårt att finnas där för barnet. Anmäl anonymt om situationen riskerar att bli jobbig och obehaglig för dig själv, men gör det! Stå upp för vad som är rätt. Hjälp de som inte har möjlighet att hjälpa sig själv. Visa dem att det finns vuxna som bryr sig. Lär dem hur man ska vara som medmänniska. Ge dem en grund att stå på. Finns där. Var stark nog att låta barnet vara svagt. 

Till alla som jobbar inom förskola, skola och sjukvård vill jag påminna om att ni är skyldiga enligt lag att anmäla om misstanke om missförhållanden uppkommer.

Se då för fan till att göra det!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s