Det där med ryggen, då…

Publicerat: 24 augusti, 2014 i Uncategorized

IMG_20140824_215514

Ja, vad säger man? I torsdags morse skulle jag och Vikingen möta upp syrran på gymmet kl 09:00. Ingen av oss kan påstå att vi var speciellt pepp på tanken, men ska man så ska man. Och jag ska! Jag har inte skaffat ett gymkort för att ge fan i det. Nu använde jag mig visserligen inte av kortet veckan innan men det berodde helt och hållet på att jag var i fjällen och trampade omkring. Det fick duga som träning den veckan. Men i torsdags skulle vi alltså ta oss iväg igen. De andra kom dit…

Jag hade varit på toa och skulle bara gå hämta glasögonen innan jag gav katterna mat. So far, so good. När jag sedan är på väg ut i köket igen hann jag bara ett steg in innan hela ryggslutet imploderade. KA-BOOM! Jag skrev och kände hur tårkanalerna översvämmades. Tårarna rann nedför kinderna utan att det kändes som att jag grät. De liksom bara fanns där. Ganska snart var jag plaskblöt i hela nyllet, men det märkte jag inte förrän jag långt om länge lyckats ta mig till sängen och lägga mig ner. Innan dess stod jag och skrek hysteriskt ”RÖR MIG INTE!!!” om och om igen till den stackars Vikingen som bokstavligen hoppat ur sängen för att hjälpa mig.

Jaha ja. Där stod jag som en muterad oskbåge och skek medan han villrådigt stod och funderade på vad fan han kunde/behövde göra för att hjälpa mig. Tack och lov lät han mig skrika färdigt och långsamt räta lite på mig innan jag tog hans hand och accepterade lite ledsagning tillbaka till sängen. Väl framme blev jag tveksam. Vad skulle jag där att göra? Fatta vad smärtsamt att vika ner mig på den för att till slut ligga raklång. Nej tack! Men vad hade jag för val? Nä, just det. Inget alls. Alltså tog jag ett fast tag i Vikingens hand och använde honom som motvikt då jag långsamt plågade ner mig i rätt läge, sen skickade jag ut honom i medicinskåpet för att göra en raid. Diklofenak och Panodil Forte, ja tack! 

Jag vinkade av honom då han åkte till gymmet (tja, han hade ju liksom inget för att sitta och titta på mig där jag låg och grimaserade vid varje rörelse) och ringde sedan jobbet och sjukskrev mig. Till Vikingen sa jag förstås att jag bara skulle vila lite, sen skulle nog allt bli bra men så fort han lämnade huset grät jag en skvätt och ringde sedan och såg till att jag hade några dagar på mig att återhämta mig på. Jag må låta obstinat, dryg och stursk ibland men jag vet vad som egentligen gäller. Jag vill bara inte erkänna det. Tyvärr spelar inte min egen vilja någon roll när det läcker ur ögonen vid minsta rörelse och det till och med gör ont att andas. Och att lätta på musklerna som håller inte njurarnas slaggprodukt också, för den delen. Tur att jag inte tagit några vätskedrivande på sistone…

Nå, den första dagen var jag mer eller mindre medvetslös. Inte bokstavligen då, men jag gjorde vad jag kunde för att sova bort tiden. Det gjorde så ont att jag inte ville vara vaken. Jag fick hjälp upp i sängen, att klä på mig och att resa mig upp i övrigt. Dag två var ganska lik den första men då jag kände mig lite piggare (eller inte orkade sova längre) och vet hur viktigt det är med rörelse när man har ryggskott gick jag med myrsteg bort till Konsum för att hämta ett paket med böcker. Som den snälla man Vikingen är höll han mig sällskap på den extremt långsamma promenaden. Han propagerade sedan för att vi skulle boka om besöket för att titta på kattungen som var den eftermiddagen men envisa jag vägrade. Det är bra att röra på sig!

Det är verkligen det. Jag lovar. Ändå fanns det ingen som var gladare än jag då det spöregnade precis hela lördagen. Hurra! Klart jag inte kan vara duktig och gå ut och gå då. Yay! Jag hade troligen inte kommit speciellt långt heller. Att ta på mig kläderna tog över fem minuter och då pratar vi om ett par trosor, en bh (som Vikingen fick hjälpa mig), ett par caprileggings och en tunika. Fyra klädesplagg som vanligtvis tar mindre än en minut att kränga på sig. Att dra upp byxorna är särdeles obekvämt, bara så ni vet. 

Jag gjorde inte många knop igår. Det känns förjävligt och jag avskyr verkligen att vara så här hjälplös. Vikingen plockar och donar, lagar mat och fixar, hjälper mig och finns till. Jag gnäller, gnyr och gråter. Fantastisk fördelning, va? 

Idag bestämde jag mig för att det var dags att försöka röra lite på mig igen. Jag fick och duschade och bestämde mig sedan mig för att ta på mig jeans och tennisskor då vädret har inte varit det bästa under förmiddagen. Det gjorde inget då det innebar att vi skulle slippa trängas med folk på Rocklundamarknaden. Det var nämligen dit vi styrde näsorna. Ja, vi. Finns inte en chans jag går en sådan lång promenad på egen hand, trots att det egentligen inte är längre bort än 700 meter. Jag tvingades dock be Vikingen om hjälp med att ta på mig strumporna. Fattar ni hur jobbigt det är att behöva be just honom? Åh, inte att behöva be om hjälp, per se, utan att behöva lyssna till hans godmodiga hånskratt och små roligheter om att han minsann inte kom ihåg att jag förvarnat honom om vilken ‘needy’ flickvän jag skulle bli så snart vi flyttat ihop och att han känner sig lurad som åkt på ett sådant våp, vilket dessutom inte stått i kontraktet. Bla bla bla bla bla. Tack, liksom.

Efter att han hjälpt mig med strumporna gick han och duschade. Under tiden skulle jag välja en topp och ta på mig den. Hur svårt kan det vara? Tror ni inte att jag lyckades drämma i tån i sänggaveln när jag är på väg till garderoben? Jodå. Jag gick inte fort och det borde inte ha varit så illa, men det smällde till rejält och jag fann mig leka fällkniv av dubbel smärta och ramlade stelt ihop med överkroppen över sängen. Först smällen på tån och sedan den ofrivilliga rörelsen som var resultatet av den smärtan. Satan i gatan, vad ont det gjorde. Med anledning av att jag verkligen inte ville bli retad mer samlade jag ihop mig så snabbt jag kunde, tog mig upp från sängen, linkade fram till garderoben och tog en tröja på måfå. Därefter linkade jag ut i vardagsrummet och låtsades som ingenting. Jag är tydligen bra på det, han misstänkte ingenting. I alla fall inte förrän jag tvingades be honom ta av mig strumpan igen för att undersöka vart allt blod kom ifrån. Han såg på mig som om jag var någon slags utomjording, plockade av mig strumpan, tvättade bort blodet, tejpade fast nageln som spruckit och vikt sig och tog sedan på mig strumpan igen. Under hela tiden ifrågasatte han skämtsamt sitt eget omdöme och val. Det kändes…. fint…?

Det gick inte fort och jag fick stanna flera gånger innan vi kom hem, men jag fixade det! Och jag svettades som en gris i den tjocka tröjan jag greppat i brådskan. Som vanligt fanns där inget speciellt att hitta, men barnen fick varsin lite sak. Den ni ser på bilden är den som Mini-Belse fick. Det finns en anledning, om vi säger så. Hur som helst så var jag väldigt glad över att ha klarat promenaden och att ha kommit ut lite. Jag fixade dessutom maten idag. Inte på helt egen hand då Mini-Belse såg till att hålla sig i närheten och villigt sträckte sig efter/plockade fram saker till mig och sedan slutligen stoppade in lasagnen i ugnen, men själva matlagningen gjorde jag i alla fall. Det känns skönt att ha klarat av något för första gången på flera dagar. Jag avskyr verkligen att inte kunna vara till nytta. Det handlar absolut inte om min omgivning utan enbart om mig själv. Faktum är att jag får skäll för att jag inte ber om mer hjälp. Men jag kan ju själv… ibland. Kan dock tänka mig att Mini-Belse var stolt över mig då jag sms´ade honom om att jag behövde hjälp upp från golvet efter att jag legat där och sträckt ut mig samt gjort den enkla (pyttsan!) övningen att lyfta fötterna från golvet lite. Han såg i alla fall väldigt glad ut då jag tog mig upp. För inte kan han väl ha skrattat åt mina ansträngningar…?

Nåja, nu är det kväll och jag ser fram emot att få lägga mig. Jag är trött som fan i hela kroppen och även om ryggen är värst fysiskt så är huvudet jäkligt trött också. Jag blir helt slut av att ha ont hela tiden och jag siktar på en eller tre smärtstillande och att ligga så stilla som möjligt genom natten. Det borde inte vara helt omöjligt då Calypso verkar ha övergivit sin husse för att istället ligga mellan mina ben och jag har inte ork nog att lyfta benen tillräckligt för att flytta på henne. Alltså ligger jag där jag ligger. God natt. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s