Första tisdagen i juni

Publicerat: 3 juni, 2014 i Uncategorized

god morgon tisdag

Igår tjöt flyglarmet som vanligt klockan 15. Jag hörde det och lämnade det bakom mig utan någon annan reflektion än att det klockan var tre på eftermiddagen den första måndagen i en ny månad. Idag funderar jag dock på det lite. Mest för att jag är vaken tidigt för att det råkar vara den första tisdagen i juni, dagen D på flera vis än ett. Om det bara varit så att jag skulle gå på mitt första arbetspass sedan den 8 april hade jag lätt legat kvar i sängen nu. Arbetspasset är kort och börjar inte förrän kl 16, så sovmorgon hade varit givet. Istället sitter jag här och väntar på ett samtal jag inte vet när under dagen det ska komma. Ortopedläkaren bokade nämligen in en telefontid ‘någon gång under dagen’. Lustigt hur vi måste ringa dem på specifika tider medan de tydligen får obegränsat med tid under dagen att höra av sig…

Hur som helst, just det här med att jag hörde flyglarmet igår och sitter och begrundar det faktum att jag klev upp tidigt för att vara pigg ifall läkaren väljer att använda morgontimmarna till ett samtal med mig fick mig tänka till. Det tillsammans med det faktum att en bekant skrev en uppdatering i vilken han ondgjorde sig över pensionärer som envisas med att stå fippla med mynt i kassorna fortfarande fick mig att flina sardoniskt åt mig själv. Jag förstår att jag helt enkelt är en produkt av min tid, men fy fan vad bekväm och bortskämd jag/vi är! Ett flyglarm betyder att det är en viss tid och dag i månaden. Jag retar mig lite på att jag kan få gå och vänta en hel dag på ett kort samtal från min läkare. Vi yngre tycker att äldre personer ska lära sig använda sig av kort när de går och handlar för att det tar tid för dem att räkna ihop rätt summa i sedlar och mynt. 

Fatta hur jävla bra vi har det här i landet! 

Något jag tänkte på nere i Spanien var just alla dessa människor som satt utanför butikerna. De allra flesta var pensionärer eller till och med reliker och de små och få slantarna de samlade ihop under dagen måste ha varit oerhört viktiga eftersom jag vet om i alla fall tre personer som satt på sin pall och spelade dragspel (eller liknande) från tidigt morgon till sen kväll. På kvällarna när vi satt och åt middag och sedan tillbringade resten av kvällen på något uteställe kom försäljare efter försäljare och försökte kränga sina varor. Om det varit vettiga saker de försökte kränga hade jag kanske inte tyckt lika synd om dem som jag nu kom att göra, men i deras lådor fanns bland annat blinkande plastflugor att ha runt halsen, en smurf som sjöng och vickade på huvud och armar, glasögon med lösnäsor, glittriga hattar i en mängd olika färger eller annat krafs. Jag såg att de fick demonstrera sina blinkgrejer, lösnäsor och sådant ibland, men de fick sällan något sålt. Ändå kom de tillbaka. Kväll efter kväll, timme efter timme.

Då vi rörde oss ganska mycket i området besökte vi olika Centro Comerciales också. De små lokala centrumen där det finns en samling restauranger, någon frisör, en liten butik, fastighetsmäklare och ibland något mer. Det gav mig insikt i att många av dessa försäljare cyklar eller går långa sträckor per dag. Runt, runt, runt, runt till de olika centrumen och sedan ett varv till till långt in på natten. Vi såg en del av dessa även under dagtid, men de flesta verkade komma först efter att dagarbetena slutat för dagen. Jag vet ju inte säkert med det fick mig att misstänka att i alla fall en del av den drygar ut ekonomin genom att nasa efter att de kommit hem från sitt vanliga jobb. På stränderna fick vi många erbjudanden om massage under de timmar vi tillbringande där. Dessa kom uteslutande från människor med asiatisk bakgrund, som om de hade monopol på just den branchen. Dag ut och dag in gick de där på stränderna, zick zackade mellan handdukarna och solstolarna och nästan försökte ge bort massage så här under försäsongen. Först 10 € för en helkroppsmassage och allt eftersom timmarna gick sänktes priset till 5€. Dag ut och dag in, i stekande sol. 

Och här går jag och känner mig lite frustrerad över att jag måste vänta på ett samtal. Och min bekant retar sig på att en av de som hjälpt oss få det bekväma samhälle vi har idag tar lite tid på sig med att räkna igenom sina mynt. Inte heller behöver jag springa benen av mig till något skyddsrum och undra om alla jag bryr mig om också hunnit fram innan anledningen till att flyglarmet tjutit dundrar in ovanför mitt huvud. Det ger lite perspektiv i tillvaron. 

 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    Ja, vi har det bra. Perspektiv är en bra grej.

  2. Ullrika skriver:

    Väl rutet. Klok som vanligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s