Monogamism

Publicerat: 14 mars, 2014 i Uncategorized

svanar

Jag såg en fransk film i natt. Den var förvånansvärt bra med tanke på att jag inte förstod ett ord utav alla de miljarder de slängde ur sig, speciellt Gerard Depardieu – hans rollkaraktär pratade oavbrutet – och jag skrattade gott åt en hel del saker. Om ni inte har något bättre för er kan ni ju söka rätt på filmen Ruby & Quinten med Gerard och Jean Reno. I filmen händer något med Renos rollkaraktärs kvinna och han söker göra något åt situationen. Resultatet av det som händer är att de inte längre är tillsammans och det var det som fick min hjärna att vandra iväg i funderingar efter att filmen tagit slut.

Vi har väl alla hört den där skrönan om att svanar lever ihop livet ut och vidare att många av dem inte skaffar någon ny partner när den ena dött? Den stämmer inte. Senare forskning har visat att svanar visserligen bildar par som kan hålla ihop livet ut men att separationer är betydligt mer vanligt än inte. Ibland håller de ihop en säsong, vanligare är att de håller ihop ett gäng år och i andra fall håller de ihop livet ut. Påminner det om något?

Ja, just det. Människan beter sig likadant. Nu vet jag inte om svanar beter sig exakt som människan på det viset att de kan bli kära, välja att leva i ett monogamt förhållande men sedan vänstra lite här och lite där, bli kära i flera på olika sätt, vilja ha kakan och ändå äta upp den och allt vad vi håller på med, men jag hoppas att det beteendet är begränsat till en art. De vore ju synd om fler arter förstör för sig själva på det viset.

Vad är det då som gör att vi tror på att vi är skapta till att leva i ett monogamt förhållande? Det mest rationella svaret, trots att begreppet i sig är det mest irrationella man kan tänka sig, är att det handlar om känslor. Vi älskar. Vi vill bli älskade. Vi bygger upp våra liv kring detta behov. Och faktiskt, människan kan vara monogam. Alla försöker inte nå gräset på andra sidan staketet. Denna kombination gör att vi själva skapar förutsättning och möjlighet till ett livslångt och monogamt förhållande. Ändå tar kärlek ibland slut och vi går vidare i vårt sökande efter sin själsfrände.

Personligen tror jag inte att människan som art är skapad att leva monogamt i alla våra år. Vore det så skulle de allra flesta förhållanden hålla livet ut. Skilsmässor skulle inte finnas. Inte prassel heller. Den första besvarade kärleken (ojne vojne) vore den som gällde resten av livet. Personlig lämplighet, personlighet efter att den blindheten ersatts av den krassa verkligheten och hur man funkar ihop hade inte spelat någon roll. Det är vi. Punkt!

Nu överdriver jag förstås, men förstår ni hur jag menar? Jag har haft ett flertal förhållanden. Jag har älskat djupt fyra gånger och trott mig älska djupare än jag faktiskt gjorde ytterligare några gånger. Jag har slitits sönder och samman av förkrossande känslomässiga avgrunder då kärleken tagit slut. Ändå har jag kunnat älska igen. Och igen. Och nu igen. Det är dock inte förrän nu jag verkligen känner att jag kan slappna av och känna mig trygg i mitt förhållande. Det beror inte på att de andra förhållandena var dåliga eller att jag hade anledning att oroa mig, utan mest på att jag äntligen hittat mig själv och vet vad jag söker i ett förhållande. Och så är det väl överlag? Det finns absolut människor som hittar rätt direkt och sedan jobbar sig fram genom livet tillsammans. Tveklöst. Jag tillhör dock inte dem och om jag ska utgå från min omgivning är det inte speciellt många av mina vänner som gör det heller. 

Jag tror att villfarelsen om att vi är skapta till ett monogamt förhållande som räcker livet ut kommer från kyrkan. De förespråkade trohet och fördömde den synd det innebar att kliva av den smala stig de ville hålla människor på för att lättare kunna styra dem. Att bryta upp från ett förhållande var förkastligt, oavsett hur förhållandet än såg ut. De lyckliga förhållanden som var behöver inte nämnas mer än att de fungerade, men hur många våldsamma och mindre bra förhållanden fanns det inte som kyrkan tvingade människor att vara kvar i för att inte stötas ut ur samhället? För vi är ju trogna och monogama. Punkt.

Jag tror som sagt inte på det. Tyvärr lever villfarelsen om synd och skam över att gå vidare och bilda sig ett nytt liv utan det förhållande som visade sig inte vara ett sådant som varade livet ut. Jag tycker absolut att man ska lägga ner kraft och energi på att försöka få det att fungera, men om det visar sig att det ändå inte gör det ska det inte vara ett socialt eller emotionellt stigma att gå vidare. Det är inget nederlag. Det är helt enkelt en del av livet. Illusionen av att alla hittar en stora kärleken och lever lyckligt på första eller möjligtvis andra försöket i kombination med att det fortfarande finns en plump kvar från kyrkans envetna hävdande om skuld och skam i samband med kärlek gör dock att vi hellre försöker för länge än att ge upp för tidigt. Generellt alltså. 

Sen är det inte alla par som väljer att leva monogamt heller. Så länge det är något man kommit överens om är det helt som det ska. Man ska göra det som passar bäst. Något som däremot inte är ok är att missbruka ett förtroende och sedan komma med lama ursäkter om att man inte lovat något (trohet är liksom underförstått om man inte sagt något annat) eller att det inte betydde något. Tycker jag. Ni får gärna tycka något annat. Dock inte i ett förhållande med mig. 

Med allt detta sagt vill jag poängtera att jag självklart lever i villfarelsen om att det jag har nu, mitt förhållande med Vikingen, kommer att vara monogamt och hålla tills någon av oss inte längre drar in luft i lungorna. För så är det. När man är mitt inne i det och känslorna svallar, blommar, frodas och närs finns det inget som kan slå hål på den bubblan. Klart det är för evigt! Hoppas verkligen att jag har rätt denna gång… 

Annonser
kommentarer
  1. hraven skriver:

    Huu… tänk om det varit så att jag och min hjärter kung skulle hålla för alltid. Hemska tanke. Håller med dig. Vi kan hitta en ny livspartner igen tills och om den andre inte väljer att avsluta det hela. Trots saknaden av närhet har jag accepterat ödets lott att vara ensam ett tag.

    • ~Sol~ skriver:

      Men precis! Jag hade nog haft det jäkligt materiellt bra om jag och min Hjärter Kung blivit för evigt men frågan är om vi inte nött sönder varandra vid det här laget. Olika som få och kanske inte på det mest kompatibla sättet. 🙂

  2. vandrar skriver:

    Skön text 🙂 Och ju just nu hoppas jag att det ska vara livslångt igen…

    • ~Sol~ skriver:

      Tack. 🙂 Bara några reflektioner jag fick då jag satt och fördrev några nattimmar på jobbet. 😉
      Ja, det är ju så man måste göra. Inte sjutton ingår jag ett förhållande under premisserna att jag tror att det kommer att ta slut. 🙂

  3. Yvonne skriver:

    Man har inga garantier, men kan hoppas och jobbar på det … emellanåt. Och däremellan rullar det på i invanda hjulspår. 😀 Jag har lärt mig att allt inte är värt att diskutera och försöka lösa. Ibland är det bara min reaktion, och när den lagt sig försvann även det jag upplevde vara ett problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s