Varför är det ens en fråga?

Publicerat: 7 februari, 2014 i Uncategorized

vissen blomma

Jag hörde tidigare att skatteverket ifrågasätter att så många kvinnor lever på skyddad adress och om de verkligen är så hotade som det påstås. Första gången jag hörde om detta trodde jag att det var ett skämt. Sen hörde jag om det igen. Och igen. Idag läser jag i tidningen om en kvinna vars ex-man skurit henne allvarligt i halsen – det är tydligt att han kunnat döda henne – och att han när hon sedan fått det skydd samhället kan ge henne har fortsatt att förhöra sig om hennes vistelseort. Händelsen skedde 14 år sedan och nu anser skatteverket att de kan dra in på skyddet eftersom det inte förekommit några nya förvecklingar i ärendet. Say what?!? Kvinnan är mor till hans barn. Barn som samhället anser inte ska behöva träffa sin pappa eftersom han bedöms för farlig för att de ska vistas i hans närhet. Barn som kvinnan skyddar från honom. 

Jag känner inte den här mannen. Jag vet inget om honom annat än det som står i tidningen. Ändå känns det som att jag vet en hel massa mer om honom än vad skatteverket som har tillgång till namn och social information i form av polisutlåtande och rättsdomar gör. Jag vet inte om han saknar sina barn. Det är lätt att tro att han gör det men alla gör ju inte det. Det jag däremot är ganska säker på är att han är oerhört förbannad på kvinnan för att hon förvägrat honom dem. Att hon stulit dem från honom. Hans barn. Tror verkligen skatteverket att det faktum att de lyckats skydda henne (och dem) i 14 år innebär att han glömt? Min erfarenhet av sådant jag sett och upplevt säger att det snarare är tvärt om.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Klart kvinnornas skydd inte ska tas bort? Risken att de blir ytterligare en av kvinnorna i statistiken som dödats av sina män/exmän är alldeles för stor. Hur kan man bara tänka kostnad och sparande i en sådan här situation? Kan det verkligen kosta så himla mycket att ge en kvinna livet tillbaka på ett sådant sätt som de gör nu? En rättegång med efterföljande fängelsedom skulle kosta betydligt mycket mer och dessutom ge trauman för livet för de efterlevande, något som ‘bara det’ skulle kosta samhället mer i form av terapi och behandling än vad det troligen gör att låta kvinnan fortsätta ha skyddad adress och få leva vidare i lugn och ro.

Jag försöker frenetiskt förstå hur människor som inte varit i en sådan situation tror att de kan bedöma vad som är verkligt och vad som inte är det. Att det gått ett gäng år sedan något hänt spelar ingen som helst roll ibland. Tiden läker inte alla sår och alla gärningsmän glömmer inte bara för att de inte kan hitta offret och skada dem vidare. Faktum är att det kan vara ännu farligare för de utsatta om förövaren får veta vart de finns efter att de varit skyddade i åratal. All uppdämd ilska över att inte ha kunnat få tag på dem tidigare kan komma att få det att slå över helt för dem. Är det så svårt för skatteverket att tänka på människan i detta hellre än statistik och kronor?

Det finns säkert kvinnor som skulle kunna ta bort sin skyddade adress. Som tror sig fortfarande vara hotade men inte är det. Det vore orimligt om det inte vore så. Men vad gör egentligen det? Hur många korvören skulle det spara staten att ta bort deras skydd? Resultatet skulle kanske bli att dessa kvinnor skulle behöva annat stöd istället, då de känner sig osäkra och utsatta. Överfallslarm, otaliga samtal till polisen så fort de känner att någon tittar för länge på dem, terapi och vad det nu kan vara. I längden blir det nog dyrare än att låta dem leva vidare under skyddad identitet. Och det räddar dessutom livet på de kvinnor som fortfarande är utsatta trots att det inte syns i statistiken då de varit skyddade under lång tid. 

Nu skriver jag kvinnor och gärningsmän men det handlar förstås även om alla som behöver skyddas från en våldsam partner, män som kvinnor. Våld utövas av bägge könen och är inte förbehållet det ena. Något få personer som inte varit i en våldsam relation är att det ska ha gått väldigt långt innan man får ett sådant skydd. Många allvarliga skador, både fysiska som mentala, har redan ärrat de utsatta. Män, kvinnor och barn far illa. Därför hoppas jag att staten – och skatteverket – fortsätter att skydda de som behöver skyddas och att dessa familjer kan få leva i så mycket lugn och ro som möjligt. Vi lever i ett rättssamhälle. Det vore ju bra om det inte bara är på pappret. 

Annonser
kommentarer
  1. Purple skriver:

    Vad tämker de med??!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s