Trött på skiten

Publicerat: 3 februari, 2014 i Uncategorized

coyote

Just nu har jag det väldigt jobbigt med mina händer. Det är ju välkänt att jag haft problem med dem länge och att jag skjutit ifrån mig det hela så gott jag kunnat. Jag är bra på det. Att köra på ändå, menar jag. Det är något som bara måste ske, annars skulle jag bli galen. Tyvärr har det blivit svårare med tiden, vilket är anledningen till att jag till slut sökte hjälp för det. Det satt långt inne, väldigt långt inne, men i onsdags var jag hur som helst och gjorde en fysiologisk undersökning. 

Vad ska jag säga? Det är som att mitt undermedvetna slappnat av. Att det efter undersökningen och den lilla bekräftelse på min övertygelse om att den misstänkta karpaltunnelsyndromet var verklighet liksom blev legitimt att känna av den. Jag fortsätter att vägra ge efter men hur jag än vänder och vrider på det har jag ondare nu. Det känns som glödgade järn genom händerna och de tusen nålarna är mer regel än undantag just nu. Jag misstänker att det faktum att jag jobbade dagturer och således hade fler och mer ansträngande (för händerna) arbetsuppgifter har med saken att göra. Oavsett anledning känns det jäkligt jobbigt.

Jag känner hur det påverkar hela min tillvaro. Jag har mindre tålamod än vanligt, har ett större behov av närhet och bekräftelse och fixar inte att göra saker jag alltid fixat tidigare. Sjuksköterskan som gjorde undersökningen bekräftade att jag har tur som ändå har en stark muskel till tummen fortfarande då den vanligtvis förtvinar ganska snart vid karpaltunnelsyndrom (utan att egentligen säga rätt ut att jag också har det) men att den börjar ge med sig lite nu. Det behövde jag inte höra henne säga för att veta om. Det värker mer runt tummen än tidigare. Jag har börjat tappa saker. Det är som att den muskeln liksom ‘hållit det andra stånget’ lite men att den ökade smärtan där gör att lång- och pekfingret snabbare domnar bort. När de gör det vet jag vad som väntar. 

Väl påläst om vad karpaltunnelsyndrom innebär har jag alltid varit glad över att fortfarande ha ett bra grepp och att jag inte tappat saker. Jag har även kunnat skriva rätt bra med hjälp av tangentbordet. Handskrivna brev har det varit illa med länge, men datorn har funkat. Att fota också, både med mobilen och med den tyngre kameran. Det har gått över. Jag skriver några ord, skakar på händerna och försöker få liv i fingrarna igen innan jag kan skriva någon mening igen. Jag darrar när jag ska ta kort och jag måste vila händerna efter bara några foton. Senast idag tappade jag greppet om en mugg varm choklad så att den slog i luckan till mikron. Turligt nog var händerna ganska bortdomnade då, så jag kände inte att det brändes förrän det värsta (troligen) gått över. Det blev inte allvarligt, chokladen hade inte kokat upp, så det i sig är mest irriterande för att det visar hur klen jag verkligen är i händerna. Det gör mig förbannad, irriterad, frustrerad, ledsen, orolig och less. 

Jag har oftare ont i huvudet nu för tiden. Anledningen känns ganska självklar och jag vet redan att jag måste lära mig att slappna av i käkarna. Det är svårt. När det värker som fan från halva underarmen och hela vägen ut i fingerspetsarna blir det lätt att man spänner sig och biter ihop för att inte bryta ihop. Dagtid funkar det väl hjälpligt men jag vaknar allt som oftast framåt småtimmarna med dunkande händer och molande huvudvärk. Yay, liksom. 

Jag har varit tveksam till operation tidigare men om jag blev tillfrågad om att operera dem bägge idag, samtidigt och direkt på minuten, skulle jag inte tveka en sekund. Skit samma att jag skulle vara helt handikappad i över en vecka och kraftigt konvalescens i ytterligare två veckor. Nu är det tyvärr inte tillåtet att göra bägge samtidigt, så jag får nöja mig med att göra den ena först och sedan den andra. Om jag får möjlighet att välja får de operera höger hand först eftersom jag har ondare i den. Visserligen marginellt ondare, men ändock ondare. Håll tummarna för att jag får tid för operation snart, ni som kan. 

Annonser
kommentarer
  1. Anna skriver:

    Håller både tummar och tår vännen ❤

  2. MadamX skriver:

    Kompisen har opererat båda händerna, en i taget. Hon säger att det var det absolut bästa hon någonsin gjort. All smärta, alla nålar, allt fumlande är borta. Hon var sjukskriven i ett par veckor efter operationen och under den tiden fick hon inte göra något – vilket fick hennes man att inse vad mycket hon gör (och det var verkligen på tiden!).
    jag gjorde den där testen för något år sedan. Jag hade inte karpateltunnelsyndrom utan mina besvär kommer troligen från axlarna/nacken. Som om det vore så mycket bättre… 😦

    • ~Sol~ skriver:

      Vilket skit att din smärta beror på andra faktorer, med tanke på att det är så pass ‘lätt’ att operera karpaltunnelsyndrom nu för tiden. 😦 Hoppas att det inte är allt för allvarligt?

      Angående mina handleder så förväntas min konvalescenstid vara ungefär 4 veckor beroende på det arbete jag har. Inget de kan säga säkert, men med de tunga lyften och konstiga vinklarna vi lyfter i brukar det tydligen vara rekommenderat.

      Jag ser verkligen inte fram emot att inte få/kunna göra någonting. Jag kommer att bli galen. Hemskt, djupt och totalt galen. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s