Tiderna förändras

Publicerat: 19 december, 2013 i Uncategorized

Bruce Willis and MabelBruce Willis med sin dotter Mabel. Ser ut som mor/farfar med sitt barnbarn.

I och med att vi är friskare och lever längre ser familjekonstellationer idag inte alls ut som de gjorde förr. Eller jo, till viss del. Det har alltid funnits familjer där mannen är mycket äldre än kvinnan och således har barn där den ena föräldern (troligen) trillar av pinn långt före den andre, men nu för tiden är det mer vanligt även i ‘vanliga’ familjer. Nu är visserligen inte mitt exempel speciellt vanligt på så vis att det handlar om en kändis, men ändå. Man ser det oftare i samhället idag än vad som var vanligare förr. Att sedan Bruce Willis kanske har lättare än andra att landa en 23 år yngre fru må vara hänt. 

Men med den unga frun kommer även hennes (eventuella) önskan att bli mor. Det är en stark känsla och inget att fnysa åt. Nej, alla har inte den längtan efter barn som många upplever och det är lika ok det, men sannolikheten att den finns är ändå större än att den inte finns med i ekvationen. Således är det en större andel barn idag som har äldre föräldrar än vad det varit tidigare. Med äldre menar jag att de passerat medelålderns tidigare era och närmar sig ålderdomen med stormsteg. Inte så att de nödvändigtvis känner sig gamla eller ens tänker på att de börjar bli det, men faktum kvarstår att till exempel Bruce Willis är 58 år. Hans yngsta barn är 1 år och hennes mamma är gravid igen, med vad som kommer att bli Bruce Willis femte barn. 

Bruce Willis and Mabel2Undrar hur pigg på att leka jaga han är om några år, då flickan behöver springa av sig och lillebror eller lillasyster krävt uppmärksamhet och energi under nattliga gråtstunder?

Jag tror verkligen att de älskar varandra, Bruce och Emma. Jag vill tro det. Nog skulle det kunna vara så att Emma är en golddigger och Bruce är gubbsjuk men jag väljer ändå att tro att de valt varandra av andra skäl. Speciellt nu när det finns barn med i bilden. Jag kan även förstå (till viss del) varför de vill ha barn, en familj, tillsammans. Emma är ju 35 år och hennes biologiska klocka klämtar. Inte på sista strofen, men troligen ganska mycket fortare än för fem-tio år sedan. Jag tycker att det är synd att mannen och kvinnan fungerar olika. Vi kvinns genomgår en fysisk förändring som förhindrar oss att få barn efter en viss tidpunkt i livet. Anledningen torde vara rätt uppenbar? Vi är inte skapta för att ta hand om små barn när vi själva kommit upp i en viss ålder.

Nu praktiskt taget ser jag hur folk river sitt hår. Vad då inte skapta för det?!? Jo, jag menar det. Jag tror helt säkert att det finns kvinnor som passerat klimakteriet som är hur bra mammor som helst. Det är faktiskt de allra flesta, förutsatt att de varit det innan också. Vi är bara inte menade att bli det efter en viss ålder. Jag menar att våra kroppar inte håller på samma sätt som innan. Vi blir äldre. Skörare. Bräckligare. Mindre smidiga. Och så vidare. Den fysiologiska begränsningen har inte män. Inte när det handlar om reproduktion. Av vilken anledning vet jag inte men om man ska utgå från Darwins evolutionsteori kan det mycket väl handla om den starkes överlevnad och att en stark hanne ska hinna befrukta så många kvinnor som möjligt innan han kilar vidare. 

Att få barn är en fantastisk upplevelse, så jag förstår att vissa väljer att bli föräldrar även i sen ålder. Ändå känner jag att det inte är ‘rättvist’. Mot barnen, menar jag. De är livliga små varelser som behöver ha föräldrar som orkar hänga med i svängarna. Hur mycket man än vill, tror och känner så sätter våra kroppar pinnar i hjulet gällande detta. Under de första åren är det väl en sak, men vad händer när barnen är fem-sex-åtta-tio-tolv år? Om jag ska fortsätta ta Bruce Willis som exempel så är han över 70 år då hans yngsta (som vi vet om idag) är 12 år. Hur troligt är det att han orkar lika mycket som han gjorde när hans äldre barn (den yngsta av de tre är 19 år) var 12 år? Hur stor är sannolikheten att han har förståelse för vad som händer med och i barnets liv? Jag tycker ofta att mitt barn, som är 20 år yngre än jag, lever i en helt annan värld än jag själv gjorde som tonåring. Hur stor är inte skillnaden när det skiljer nästan 60 år mellan förälder och barn?

För hur man än vänder och vrider på det handlar det inte om föräldrarna. Inte egentligen. Barnen är stjärnorna i en familj, i alla fall tills de vuxit upp. Förhoppningsvis efter det också, men man vet aldrig. Barnen. Det pratas om att barnen behöver närvarande föräldrar. Hur närvarande kan man vara då man skaffat barn i en ålder som ligger mindre än ett tjugotal år ifrån vad som räknas vara medellivslängd? Jo, det var så förr också. Helt klart. Men då berodde det på att medellivslängden var mycket lägre än idag och att medelåldern låg mycket närmare det som idag är normal ålder att skaffa barn vid. Att bli gammal på den tiden innebar att man kommit upp i 50-årsåldern. Sedan blev det 60-årsåldern. Nu skaffar vi barn vid den åldern. Hög ålder är en vanlig dödsorsak. Tänker man på sig själv eller på barnet då? 

Annonser
kommentarer
  1. Ullrika skriver:

    Åh det är en så himla svår fråga det här. Jag är så kluven. Å ena sidan tycker jag också det är fräckt mot barnen att få så gamla föräldrar, å andra sidan… även unga föräldrar kan dö ifrån sina små barn, så… Jag tror att jag landar i att det är okej att skaffa barn närhelst det är möjligt i livet. Bara man gör det av kärlek och skapar en grund för sina barn att stå på!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s