Ute på vift

Publicerat: 12 december, 2013 i Uncategorized

vänskap behöver inga ord

Jaha ja. Nu är jag på resa inom landet igen. Ingen jättelång resa men den tar mig ändå till en stad jag bara åkt igenom tidigare, så jag ser verkligen fram emot att få göra den bekantskap. Det bestämdes inte att jag skulle åka dit för att se en ny stad utan huvudattraktionen är hRaven, som ska vara min värdinna i några dagar. Det ska bli himla kul att få ordentligt med tid att prata med henne igen. Jag minns de långa nätterna vi pratade oss igenom som tonåringar och även om jag tvivlar på att det blir likadant nu, vi är ju gudbevars dubbelt så gamla och lite till nu, tror jag ändå att den där självklara kommunikationen finns kvar.

Åren har gått, känslan finns kvar. Ni har kanske också upplevt den? Den där känslan av att man kan säga precis allt till en person och veta att personen kanske inte gillar allt den hör men kommer ändå inte att döma dig utifrån det. Ha åsikter, hålla med eller argumentera emot – absolut – men inte döma. Vi har alltid kunnat vara oss själva gentemot varandra.

Konstigt nog avhandlade vi inte våra barndomsår under de där nattliga tonårssejourerna. Med tanke på hur trassliga de varit så borde det ha varit ett självklart ämne. Vi visste om den andras situation (helt olika och ändå så lika) och fanns alltid där för varandra när den andra behövde stöd. Vi hade en tyst kommunikation. En där det räckte med en blick för att den andra skulle känna tröst eller, vilket också hände, back up. Hon och jag var en formidabel duo man inte gärna muckade med. *haha*

Åren har gått och livet har fört med sig en sådan ofantlig mängd saker vi inte alls tänkt oss då vi som tonåringar drömde om framtiden. Jag är glad att jag inte visste då vad jag vet idag. Tanken hade varit för stor, för överväldigande. Oavsett hur stark jag ansåg mig vara, behövde vara, så hade jag kanske kroknat av insikten om hur livet skulle bli. Bättre då att ta en sak i taget. Nej, så blev det ju inte heller förresten. Bättre då att ta saker som de kom. En eller flera saker – oftast det senare – men inget jag visste om sedan innan.

Dessa händelser har fört henne kors och tvärs genom landet medan jag varit kvar i vår barndomsstad. Våra upplevelser är så olika varandra att det känns som om vi levt i olika världar. Och ändå inte. Kärnan finns kvar. Det vi var, det vi kände, den grund vi skapade tillsammans. Jag vet att jag alltid kan ringa henne och hon vet detsamma om mig. Att vi varit oerhört dåliga på att göra just det samt att vi knappt träffats alls på alldeles för många år spelar ingen roll. Vi finns där för varandra. Hon är en sådan självklar och viktig del av mitt liv att jag inte ens reflekterar över att hon är långt borta. Hon hör ändå till, liksom.

Hon insåg för några veckor sedan att detta skulle bli första gången sedan vi var tonåringar som vi tillbringar mer än en dag tillsammans, vilket föranledde henne att låta lite orolig när vi sedan pratade i telefonen. Oron var över att orka med mig så länge. Nu sa hon visserligen inte riktigt så utan orden hon sa handlade om att vi inte var vana vid att umgås så länge i ett svep längre, men jag förstod nog vad hon menade. 😉 Jag är ju otroligt dryg och jobbig när min iver om att ta reda på och se så mycket som möjligt av de platser jag besöker sätter igång. Det är dock inget att oroa sig över då jag utan problem kan söka upp detta själv. Det är trevligt med sällskap, men det går lika bra på egen hand.

Nej, det var egentligen inte det hon menade. Hon menade det hon sa och jag förstår att det känns konstigt. Faktum är att jag till viss del känner likadant. Jag tvivlar inte på att vi fortfarande går ihop och att vi kommer att ha jäkligt kul under dessa dagar, men idag har vi vanor och ovanor vi inte hade på den tiden. Eller som eskalerat sedan den tiden. Hur man än vänder och vrider på det är det speciellt att bo tillsammans med en annan människa, om än bara för några dagar. Jag ser ändå fram emot det!

Gällande hennes stad så vill jag promenera längst strömmen, se det gamla och välkända industriområdet som ligger längst strömmen, se det fula huset som baserat på sitt utseende fått sitt namn från undersidan av ett gammalt, välkänt hushållsverktyg, den forntidsborg hon gjorde mig uppmärksam på, spårvagnarna och kanske även ett och annat gammalt hus. Staden har anor från 1200-talet men jag misstänker att de flesta gamla hus som finns kvar är från 1600-talet och senare. Med start då, när Louis de Geer bosatte sig där och anlade en mängd industrier, växte staden och blev med tiden landets andra största stad. Inte illa för det som idag är landets tionde största stad Jo, jag är nyfiken på den för mig okända staden jag ska besöka. Men vet ni? Om vi inte hinner se allt eller ens något av det jag listat så är jag nöjd ändå. hRaven och jag kommer att ha det bra ändå. Hoppas vi hinner hälsa på Pink Lady en sväng också, nu när jag är i det som även är hennes nya stad. 

Annonser
kommentarer
  1. Purple skriver:

    Härligt med en sådan vänskap!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s