Brev till tomten

Publicerat: 5 december, 2013 i Uncategorized

med trasiga skor

En liten flicka har skrivit brev till tomten. På listan fanns fem saker. Det var inte ett vanligt västerländskt tomtebrev, trots att flickan utan tvekan räknas till de rika i världen. När jag läste igenom dessa fem saker fylldes mitt hjärta av ömhet, sorg och värme. Endast det sista på listan var till henne själv. Och ändå inte.

* Att pappa får ett jobb.

* Att mamma kommer hem igen.

*Att storebror får julklappar i sitt nya fosterhem.

* Att hennes bästa vän Emilia blir frisk. (här hade någon skrivit en förklaring om att Emilia har leukemi)

* Att hon får en varm jacka.

Detta fick mig att återigen tänka på alla de familjer som inte alls lever i välstånd i vårt land. De som vänder varenda krona fem gånger innan de bestämmer vilket av hålen de försöker stämma bäcken i. Barn som går och lägger sig hungriga var och varannan dag. Barn som inte vet om något annat. Föräldrar som kämpar mot hopplöshetens djupa förtvivlan, barns insikt i saker barn inte ska behöva bekymra sig över, oron över att ta sig igenom denna dagen, än mindre veckan och månaden. Skamkänslorna utåt. Känslan av att inte vara lika bra eller mycket värd som andra. Att alla vet, tittar och pekar. Barn som döljer sin hemsituation så mycket det går. 

Det är en hemsk situation. Vidrig. Energikrävande och kvävande. Man försöker, försöker och försöker sedan lite till. Kampen är konstant. Knappt en minut går utan att man funderar på hur man ska fixa något med någon av de många oroshärdarna. På nätterna snurrar man tills lakanen sitter som ett korvskinn. Eller så kliver man upp och dricker kaffe, te eller vatten – beroende på vad man har hemma – och ser hur ytterligare en sömnlös natt övergår till gryning innan man åter väcker barnen, klär på alla, förhoppningsvis har frukost att ge dem och sedan skyfflar iväg dem till dagis/skola, tacksam över att maten där är gratis. Det gör ont i hjärtat varje dag. Och barnen får den där blicken. Den där hemska blicken. Den som säger att de vet. Att de förstår. Mamma/pappa har inte råd. Det blir inga roliga julklappar. Det blir inget särskilt födelsedagsfirande. Det blir ingen bio. I skolan säger de antingen ingenting eller så klargör de att de inte vill ha något eller se den senaste filmen alla pratar om. Allt för att skydda. Sedan skriver de brev fyllda av hopp och förtvivlan till tomten.

Vissa ger till slut upp och hamnar så djupt i det att det slår över. De skiter i allt, nästan skryter över att socialen minsann tar hand om allt, blir sinnesbilden av white trash och stoltserar med det. Sådant gör mig arg. Jaså, tänker ni? Vad har hon med det att göra? Ja, det kan man fråga sig. Det har jag inte. Det gör mig ändå arg. Att man ger upp, låter det drabba barnen (för det gör det!) och sedan beter sig som om det är något att yvas över. Idioter! 

Jag vet. Allt är individuellt och man vet inte någon om någon förrän man gått i deras skor. Jag vet. Jag kan inte säga att jag gått i allas skor men det fanns en tid i mitt liv, en ganska lång tid i mitt liv, då det jag beskrivit ovan var min egen verklighet. Inte det sista, men allt det andra. Jag har upplevt det från båda sidor. Både som barn till föräldrar utan medel och som låginkomsttagare och ensamstående förälder som försökt göra allt för att mitt barn inte skulle märka så mycket av den prekära situation var alltid befann oss i. Som barn blev jag expert på att tona ner min hemsituation. Jag dolde, fabulerade, ljög och visade upp en sådan jämn fasad att folk möjligtvis misstänkte men ändå inte kom sig att fråga. Åh, så jag önskar att de frågat. Idag alltså. Inte då. På den tiden ville jag allt annat än att de skulle fråga. När jag sedan blev den där vuxna som knappt fick tillvaron att gå ihop, som jobbade alla extrapass jag bara kunde för att få ihop det till vad många andra ansåg vara en dålig månad, kände jag mig helt misslyckad.

Jag hade ändå tur som inte blev sjuk, var en populär vikarie som fick jobba regelbundet och som hade släkt och vänner som alltid ställt upp när det knipit som värst. Att låna pengar är något jag försökt undvika då det blir en ond cirkel, men ibland har det inte funnits något annat råd. Lika viktigt har dock det mentala stödet varit. Ändå har jag aldrig känt mig så ensam inombords som under de åren. Ensam, utlämnad, blottad, utblottad. Jag fasade för varje gång jag behövde gå in på eller ringa till banken eftersom jag visste att de skulle fråga om ett pensionssparande. ”Var krona räknas. En hundring är bättre än ingenting” bla bla bla. Herregud. Hade jag en hundring över till den sista veckan innan lön var jag lycklig. Stoppa in den på ett konto jag inte fick röra? Knappast troligt, du. 

Många fler än man tror är i en liknande situation som det jag beskrivit ovan. Alla är inte föräldrar. Människor kan hamna på kant med ekonomin av många anledningar. De vill. Kämpar. Våndas. Sliter ont. Ändå är det som om livet själv motarbetar dem. Gallan stiger i matstrupen då man läser i tidningarna om det välfärdssystem vi förmodas vara en del av. Till en början är man glad över att sjukvården ändå är subventionerad, sedan kommer den tid då det inte längre spelar någon roll. Kostnaden bryter ändå ner ekonomin lite mer för var gång. Precis som allt annat. Ett busskort kan vara nödvändigt för att kunna ta sig till jobbet, ändå gräver kostnaden för det ett så stort hål i fickan att det bränner i skinnet under. Livet är inte alltid en dans på rosor. 

Tomten finns tyvärr inte, så den vädjande åttaåriga flickan som skrivit brevet till honom kommer tyvärr inte att kunna få hjälp därifrån. Det innebär inte att hon inte kan få hjälp. Vi kan inte ge hennes pappa ett jobb, få hennes mamma att komma tillbaka, se till att hennes bror har det bra i sin nya fosterfamilj eller göra Emilia frisk, men vi kan försöka ge henne en varm jacka och kanske fixa några julklappar till hennes bror. Om jag fick råda skulle även hon få fler julklappar och då speciellt några helt opraktiska sådana som är till för bara henne. En docka, ett skrivhäfte och penna, ett set att göra hals/armband med och kanske en godispåse eller två. Det krävs egentligen så oerhört lite för att göra en enorm skillnad. Jag tänker hjälpa henne och andra barn i hennes situation att inte bara få en fin jul utan även ett gott nytt år genom att fortsätta stödja (länkar);

Matkassen

Med trasiga skor

Unicef

Projekt Ghana

Annonser
kommentarer
  1. Anna skriver:

    På min önskelista till Tomten i år stod det en liten glasflaska jag blev kär i, en chokladask och sen att de mina spenderar de julklappspengarna som är avsedda för mig på Unicefs hemsida och köper nötcreme, myggnät, vätskeersättning osv till de som inte har mat för dagen och tak över huvudet. Behöver vare sig flaskan eller chokladen i ärlighetens namn, jag var ego.
    Jag hör utan tvekan till låginkomsttagarna, riktigt lågt, men jag kan äta mig mätt var dag, sova i en varm säng och har kläder så jag slipper frysa. Jag har vad jag behöver. Har inte allitd haft en hundring över jag heller men nu finns den och den går var månad till Unicef. Blir ofta en tjuga i en insamlingsbössa, det är 2 Sofiero på systemet, 1 cola, en chokladkaka eller det där nagellacket jag egentligen inte behöver med som jag vill ha. Kan klara mig utan det, den gör mer nytta om det innebär att någon slipper lägga sig hungrig.
    Är ju som man brukar säga, ingen kan göra allt men alla kan göra något.

    Hjälp någon nu i jul, det är kanon, men som Lars Vegas Trio sjunger, ”varje dag är jul” så glöm inte bort de som behöver hjälp när helgerna är över. De som välfärdssamhället vänt ryggen, de behöver dig då med!

    Jag ska erkänna att jag inte ville läsa texten men mina ögon kunde inte slita sig, jag är så löjligt blödig och far så illa av att läsa sånt som den lilla flickans önskelista. Men sen läxade jag upp mig själv. Man får aldrig vika undan med blicken från sånt. Man måste se.
    Tack för att du tog upp det Yvonne ❤

    • ~Sol~ skriver:

      Poängen med önskelistor är ju att man skriver saker man önskar sig. Man behöver inte alltid behöva dem för att vilja ha dem. 😉

      Jag tycker att det är ett väldigt viktigt ämne och att man ibland behöver påminnas om hur livet faktiskt ser ut för många fler än man vill tro. De vuxna har det svårt, men barnen har det oftast svårare trots att de slipper ångesten och grubblandet.

      Jag ger så mycket jag kan. Ibland har jag det så skralt att det bara kan bli en macka till en hemlös och andra gånger köper jag vaccin, filtar, ger ett presentkort eller vad det nu är. Det är viktigt att vi gör vad vi kan. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s