Om jag hade en tidsmaskin

Publicerat: 23 november, 2013 i Uncategorized

Djingis KhanNaturligtvis är gamle Djinghis Khan med här…. också.

Jag var nyligen inne och läste hos hRaven. Igår postade hon ett inlägg som handlade om vart i historien man skulle välja att landa om man hade tillgång till en tidsmaskin och då detta är exakt sådana funderingar jag gärna har tänker jag inte ens låtsas att jag inte blev eld och lågor av tanken. Klart jag blev! Det var nästan som att hon riktade sig direkt mot mig när hon frågade vart i historien hennes läsare skulle välja att göra avstamp om de hade möjlighet. Det handlar alltså inte om ifall jag skulle anta ‘utmaningen’ eller inte utan när jag skulle göra det. 

Det finns så otroligt många tillfällen i historien då jag skulle ha velat vara med. Mest som en fluga på väggen förstås, jag är ett barn av min tid och således van vid en viss bekvämlighet. Men tänk ändå, att kunna se vad som faktiskt skedde, vad folk sa och inte sa, hur småsaker kunde leda till de ofantliga konsekvenserna de visade sig få och hur vissa människor förändrade världen genom sitt agerande… eller icke-agerande. Det hade varit fantastiskt! Jag hade lätt kunnat välja ett par av de hRaven valt, men det skulle liksom förta lite av tjusningen i detta, så jag väljer därför sex helt andra platser och tider för mina besök. Ett av dem är så givet att ni kommer att sucka när ni läser det, men sånt är livet. Jag är oerhört fascinerad av den människan och det han åstadkom att ni helt enkelt får leva med det. I kronologisk ordning då;

* Mitt första avstamp skulle jag göra hos Vercingetorix. Denna galliska hövding levde samtida och på olika sidor av den romersk-galliska fejden som Julius Caesar. Hur var livet i de små galliska byarna under den tiden? Vilken känsla fyllde dem när de insåg att hela den romerska hären i området vände sig mot dem? Hur tänkte Vercingetorix när han i ett desperat försök att behålla gallernas självständighet samlade alla stammar under sig och gick till krig mot den välojlade motorn den romerska armén utgjorde? Trodde han att han vunnit, att han verkligen hade en chans, efter sin initiala seger i Gergovien i vilken hans krigare besegrade en stor romersk här? Vad försiggick i hans huvud då han till sist tvingades kapitulera till Julius Caesar och sedan tvingades tillbringa fem år i fångenskap innan han avrättades som ett led i underhållningen i ett av kejsarens triumftåg? 

Jag hade lika gärna kunnat välja att stampa av hos Boudicca eller Arminius som ledde slaget vid Teutoburgerskogen. De är lika intressanta och lika fascinerande som Vercingetorix. Att jag till slut ändå valde Vercingetorix beror på att han faktiskt träffade Julius Caesar, något jag skulle vilja göra.

* Nästa möte i historien skulle ske många århundraden senare, år 874 eller så. Detta möte sker till viss del till sjöss. Knarrarna seglade iväg över okända vatten och stämningen var en orolig blandning mellan spänning och skräck. Det var ett stort steg att ta, skulle de klara sig? Jag vet inte vilken historisk person jag skulle möta där. Kanske stod myternas Ingolf från Sunnangård i fören och stirrade ut över vattnet i spänd förväntan över att se sina nya marker? Eller är det den andra myten som är sann? Den om de två bröderna som samlade ihop 3400 människor som seglade med dem till det nya landet? Hur som helst hade jag gärna varit med då Island befolkades och fått uppleva hur nationen föddes, folket levde, fåruppfödningen blev så stor, fisket blev huvudnäring och, sist men inte minst, hur de upprättade och efterlevde besluten i sitt ting. Det är ett av de få områden under vikingarnas styre som blev självständigt och förblev det till slutet av vikingatiden, mellan åren 870-1262, då de bildade en union med Norge. 

Även här fanns det flera kandidater till ett möte. Lars Eriksson som påstås ha varit först till Amerika, Erik Röde som befolkade Grönland och påstås ha namngivit ön så missvisande för att locka dit fler, Rurik som grundade Kievriket som sedermera kom att bli Ryssland, anfallet på Lindisfarne år 792, Ragnar Lodbrok som plundrade Paris år 849 eller varför inte Ansgar eller någon av hans missionärer som äventyrade sig in i vikingarnas domäner för att sprida läran om Vite Krist till dessa barbarer som dyrkade de skrämmande hednagudarna Oden och Tor m.fl. Deras upplevelse gav nog en helt annan syn på det hela än vad vikingarnas egna skulle göra. 

*Djingis Khan. Egentligen hette han Temüjin och var son till en mindre stamhövding. Att kasta ut honom och hans familj från stammen då fadern mördades var gängse norm på den tiden, men det var knappast det smartaste den stammen gjort. Den då 11-åriga pojken glömde inte, något de inom några få år blev varse om. Jag skulle vilja vara med och uppleva den otroliga bedrift han som ung vuxen gjorde genom att samla alla de nomadiska mongolstammarna under en och samma fana. Sättet han gjorde det på var genialiskt. Mongoler förstod sig på två saker. Hästar och krig. Därför samlade han dem i en enda stor armé men inte som man gjort tidigare då man format allianser med andra stammar. Istället delade han in alla krigare i mindre grupper i vilka medlemmar ur flera stammar ingick och gjorde dem ansvariga för varandras säkerhet. Grupper om tio personer ingick i en större grupp om hundra som i sin tur ingick i en ännu större grupp om tusen. Detta system fortsatte sedan uppåt x10 tills hela hären var inberäknad. Genom detta system tvingades gamla stamtillhörigheter i bakgrunden och krigarna lärde känna personerna bakom flaggorna och blev lojala till dem istället för att lyda sina gamla hövdingar när de valde att byta åsikt i frågan framför dem. Djingis Khan var en makalös strateg. Tänk att få se honom in action! På rätt sida, alltså. Inte för att det alltid räddade ens skinn, men ändå. Jag skulle även vilja höra hans egna ord gällande den religionsfrihet han gav som självklar, den strid mot analfabetism han kämpade trots att han själv inte förstod mer än något enstaka skrivtecken och den kärlek han så uppenbart kände för sin fru Börte. Konkubinerna och den ökända grymhet han utövade är också en viktig del av den han är men de är mer en produkt av sin tid än de mer humanitära sidorna han ändå verkade ha. De sidorna nämns sällan i källorna, men då dessa är skrivna av hans fiender är det inte det minsta konstigt att de koncentrerade sig på hans brutalitet i både krig och fred. 

Denna person var så självskriven att det nästan är pinsamt att ta upp honom. Eftersom hRaven känner mig oerhört väl visste hon säkert att jag inte skulle kunna låta bli honom under min resa genom tiderna. Detta börjar nästan kännas som en konspiration… 

* Henrik VIII i all ära, men det är hans dotter jag skulle vilja träffa. Elizabeth I av England är en oerhört fascinerande figur. Skarp som ett rakblad till både tanke och sinne, om skrifterna om henne stämmer. Hur påverkades hon av att hennes mamma kallades hora och sedan avrättades för detta med förklaringen om att det var landsförräderi att vara otrogen mot kungen  medan hennes horbock till far fjuppade runt med kreti och pleti i var och varenda buske tills han var för tjock och giktbruten för att komma ur sängen utan hjälp? 1500-talets England var hyckleriet och intrigernas himmelrike och denna fascinerande kvinna lyckades manövrera sig genom de olika turerna som en mästare genom hela livet och fram till sitt sista andetag. En kvinna som hon hade egentligen inte en chans i männens värld, ändå dominerade hon den i många årtionden. Vad kostade det henne? 

Maria av Medici, Maria Stuart, drottning Kristina, Isabella I av Kastilien… listan över starka kvinnor med fascinerande livsöden kring den här tiden är inte lika lång som listan över starka män, men det gläder mig ändå att den finns. Att det blev Elizabeth som fick besök av mig beror främst på att jag fascineras av det engelska hovet och hur svårt engelsmännen fann det att förstå de mer hetlevrade och ‘frimodiga’ hoven som fanns på kontinenten.

* Nästa person jag skulle vilja slå följe med under en tid är även det en stark kvinna i hovkretsar. Denne var dock född ofrälse och hade en mycket mer osäker ställning än vad adelskvinnorna i hennes omgivning hade. Ändå blev hon Frankrikes starkaste kvinna. Älskad av kungen, hatad av de flesta andra. Madame de Pompadour hette egentligen Jeanne-Antoinette Poisson och kallades därför nedlåtande för Fisken (franska; poisson) av sina belackare. Denna ‘borgarbracka’ var född utanför äktenskap och upfostrades av sin mor (och troligen sin biologiska far) att bli mätress till en högt uppstående man. De kunde inte drömma om sin tur då hon charmade kungen och blev tillägnad titeln markisinna för att kunna bli presenterad för hovet. Hon uppmuntrade kungen att jaga och förlusta sig medan hon representerade honom i statsangelägenheter och blev med tiden respekterad vid hovet. Efter bara sex år hade hon ett sådant grepp om kungen att hon kunde sluta besöka hans säng men ändå fortsätta att representera honom. Folket avskydde henne emellertid och skyllde alla dåliga beslut på henne. Till viss del hade de rätt. Hon tog dåliga beslut och var delaktig i skapandet av oår som drabbade Frankrike omkring denna tid. Allt var  dock inte hennes fel, även om allmogen gärna påstod det. Var det verkligen det här livet hon ville ha? Var alla hennes uppoffringar och de kringelkrokar hon hela tiden måste ta för att inte trampa snett verkligen värt det?

Det finns många starka kvinnor som stått bakom mäktiga män genom tiderna. Mme de Pompadour är knappast den första mätressen som fått makt och heller inte den sista. Hon är däremot väldigt fascinerande då hon samtidigt som hon bäddade sin egen säng väl även kämpade för yttrandefriheten och höll filosofer och författare om ryggen. Utan henne hade kanske inte den franska encyklopedin blivit verklighet och hur skulle då världen se ut idag?

* Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili aka Josef Stalin. Behöver han någon mer presentation? Jag har inte bestämt mig för om han var genialisk sadist eller bara sadist av det grymmaste slaget. Det krävs järnkoll och lika stark vilja att styra ett sådant stort land som Sovjetunionen var under så många år som han gjorde. Lenin dog 1924, Stalin levde till 1953. Det ger 32 år av diktatoriskt styre. Var detta som han tänkt sig när han som ung gömde sig för tsarens hemliga polis? Övertygade verkligen de sju förvisningarna till sibiriska arbetsläger han genomlevde innan han ens fyllt 35 honom att det var det rätta sättet att hantera oliktänkande? Hade han en tanke när ha började som sedermera förändrades allt eftersom maktlystnaden grep sina smutsiga klor i honom eller var han alltid en maktgalen despot? Kom sig den ökande paranoida känslan av att han fick problem med sinnet eller (be)dömde han alla efter sig själv och vågade därför inte lita på någon? Jag skulle vilja förstå honom och vad som försiggick i hans huvud. Jag förstår att åren 1916-1953 är ett långt besök, men frågan är om man inte skulle behöva vara med hela tiden för att ha en chans att förstå? 

Adolf Hitler, Pol Pot, Augusto Pinochet, Idi Amin, Mao Zedong eller valfri diktator stod på listan av kandidater, ändå vann Stalin stort eftersom han skapade Gulag-lägren trots att han själv varit förvisad till Sibirien flera gånger samt att han regerade i ett av de mest framträdande länder i världen under sin tid. 

Som ni kan förstå så var valet av både personer/händelser och tidseror väldigt svårt. Det är så smärtsamt begränsande att bara välja ut sex (det var egentligen fem men jag tog mig friheten att lägga till en) från alla de år som varit innan nu. Tänk att få besöka de allra första moderna människorna, se hur det egyptiska riket växte fram och dog, att ta en sväng till Japan under 1500-talet, att stå vid sidan om och se hur Aztekerna hade det, att titta inuti huvudet på de galningarna som tyckte att den spanska inkvisitionen var en bra idé, att sitta i en tipi och lyssna på en algonkinindianska som berättar om hur Manitou skapade världen, snapphanarnas liv i de småländska skogarna, att vara en av de första vita som kom till Australien, att se Nordenskiölds kamp mot naturen i sin strävan att hitta Nordostpassagen, skottarnas kamp mot den brittiska överheten och så otroligt många fler händelser genom tiderna. Jag hade lätt kunnat göra avstickare på min färd genom århundradena. 😉

Annonser
kommentarer
  1. hraven skriver:

    Intressanta nedslag i historien. Jag har en massa till så det kanske blir ett inlägg till. Madam de Pompadours grav skulle jag vilja besöka. Se inskriptionen där det står ”Här ligger hon som var jungfru i 15 år, hora i 20 år och kopplerska i 7 år.” Även om den är på franska så finner jag det väldigt fashinerande.

    • ~Sol~ skriver:

      Jag läste en bok om henne för några år sedan. En mycket intressant kvinna, även om boken naturligtvis inte kunde skildra annat än vad man tror att hon tänkte om saker omkring sig. Hennes gravinskription visste jag inte om, men det känns ju lite smaklöst. Ungefär som det mesta av det fina folkets 1700-tal, när jag tänker efter.

  2. hraven skriver:

    Smaklöst ja. Hennes vedersakare ristade in det. Ja, vedersakare. Står så i boken jag har. Men som du skrev mycket på 1700 var smaklöst.

  3. Yvonne skriver:

    Det är en spännande tanke, det där med tidsmaskin. Har ju själv umgåtts med en i nåt inlägg men då ur helt själviska perspektiv. Undrar vart jag skulle ta vägen om jag kunde resa sådär … Inser att jag först och främst borde läsa lite historia …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s