Vemodigt

Publicerat: 31 oktober, 2013 i Uncategorized

SAM_4431

Det är med blandade känslor jag gör mig redo för att åka ner till kontoret och hämta ut nycklarna till den nya lägenheten. Iver, vemod, spänning, sorg, glädje, ångest, pirr i magen och faktiskt lite besvikelse. Jag är inte säker på vad det är jag är besviken på men känslan finns ändå där som en del av det hela.

Jag har bott i den här lägenheten sedan 16 mars 2003. De första åren var den i princip tom. Åh, jag skaffade soffan, fick den ena bokhyllan och sedan den andra inom första året men resten lät jag vara tills jag visste hur jag ville ha det. Jag var redigt trött på känslan av att slänga ihop ett gäng möbler mest bara för att man förväntas ha dem. Jag var även trött på att ingenting passade ihop. När jag flyttade ihop med Ärkepuckot var jag ung och kom från förhållanden där jag inte kunde ta med något själv, så allt vi hade kom antingen från honom eller från den auktionslokal hans föräldrar drev. Inget var egentligen mitt. När jag sedan flyttade till eget var jag en ung mamma som behövde saker fort, fort, för att ha ett hem att erbjuda mitt barn. Resultatet blev ok, men fy fasiken vad trött på allt efter bara en kort stund. Snabba lösningar är inte alltid de bästa. När jag sedan flyttade ihop med Kungen från Ungern flyttade jag till honom och fick därför knöka in mina saker lite där det fick plats. Tyvärr förstördes det mesta av det jag haft med mig under tiden där, vilket är anledningen till att jag inte hade mycket alls när jag flyttade hit.

Just där och då, när jag stod i en ekande tom lägenhet trots att jag faktiskt flyttat över alla mina saker, kändes det oerhört svårt. Förkrossande svårt, om jag ska vara ärlig. Lite som ett misslyckande. Jag skulle till att fylla 30 år och hade ingenting som visade att jag levt tidigare. Jo, jag vet. Jag hade massor. Men just där och då kändes det inte så. Därför var det nästan som i trots jag vägrade att skaffa saker bara för att ha. Jag ville ha mitt. Skapa mig ett hem. Låta mig själv och vad jag ville komma fram ordentligt. Det fanns begränsningar i planen förstås, speciellt ekonomiska sådana. Den eviga timvikarien som alla ville ha men ingen ville anställa var inte direkt ett säkert utgångsläge. Jo visst, jag jobbade och jo, visst, jag var eftertraktad. Ändå visste jag ju inte från dag till dag vad som skulle hända. Långviken förlängdes månad för månad och vissa månader (ganska många) fick jag inte säkert besked om att jag skulle vara kvar förrän viken gått ut och jag varit på jobbet i ett par dagar utan någon officiell sanktion om att vara det. Att då kämpa som en galning för att bli skuldfri och att bygga upp ett hem var en ganska stor uppgift. 

Jag hade tur. Jag har ofta tur. Mer än jag ofta inser här och nu, men jag är en oerhört lyckosam person. Jag fick erbjudande om möbler från en rad olika människor och en del av det jag blev erbjuden passade mig som handen i handsken. En del saker sprang jag på i butiker och antingen hade råd med eller sparade ihop till. Efter ett gäng år hade jag fått ihop ett hem. Mitt hem. Det är inte flådigt, det är inte elegant och det är inte IKEA-katalogmaterial. Istället är det just som jag vill ha det. För mig är det hem som i hemtrevligt, ett ställe där man kan slappna av, en plats där man sparkar av sig skorna och lägger upp fötterna i soffan och bara är. För mig är det mysigt. För mig är det en förlängning av mig, den plats jag alltid kunnat vara mig själv och skratta, gråta, älska, skrika av frustration, reta mig, fnittra, slappna av, lugna mig, rya som en galen ryss, försjunka i en god bok och glömma omvärlden. Mitt hem. Den enda plats jag (hittills) känt mig riktigt som hemma i. Det enda hem jag haft som jag längtat till då jag varit borta. Den enda av mina bostäder jag känt har välkomnat mig hem när jag stoppat nyckeln i dörren.

Det är en svår sak att ge upp. Vikingen ser på mig och tror att jag inte förstår, att jag inte inser att saker inte kommer att bli som jag förväntar mig, att det kommer att ta tid innan vi får det hem vi bägge önskar. Han ser optimisten i mig och med sin egen pessimistiska livssyn oroar han sig över att jag kommer att bli besviken. Att livet kommer att sparka på mig igen. Han till och med undrar om jag verkligen är säker på det livsval jag gjort i och med den här flytten. 

Flytten i sig är, för mig, bara tre meter. Tre ynka meter. Ändå är det en livsomställning. Och jo, jag förstår. Jag vet. Jag rider ångestens vågor varje dag. Insikten av vad jag ger upp, mitt hem – min fristad – min möjlighet att vara ensam, stänga in mig och bara vara – är stor. Påtaglig. Jag vet. Jag förstår. Ändå vill jag detta. Jag älskar Vikingen så mycket att det är värt att chansa. Jag riskerar att återigen inte känna mig som hemma i mitt boende, att få några få eller inga möjligheter att gå undan och vara ensam, att hela tiden ha någon inpå mig och, framför allt, att utsättas för hans egen reaktion då han upplever samma sak. Jag är inte dum. Jag ser allt detta framför mig redan nu. Jag förstår hur det kommer att påverka mig. Det är värt det. 

Att vara optimist sitter i ryggmärgen på mig numera. Jag har inte alltid varit sådan. Som tonåring såg jag allt nattsvart. I de unga 20 också. Sen tröttnade jag på att alltid förvänta mig det värsta. På att alltid, alltid ta ut sorgerna i förväg och sedan tvingas genomleva de som blev verklighet två gånger. Sådan ville jag inte vara. Det tog flera år innan optimismen fick fäste men nu är den en del av mig. Hur man än vänder och vrider på det har livets motgångar inte knäckt mig och oavsett vilken vinkel jag vänder saker åt så ser jag att jag gillar den jag är idag, vilket ju i förlängningen är en produkt av allt jag varit med om tidigare. Jag landar på fötterna. En eller två av dem må brytas i landningen, men de finns ju ändå kvar och kan läka. Med andra ord låter jag den här stormen rasa omkring inombords i vetskap om att jag inte skulle ha tagit det här steget om jag inte var helt säker på att jag och Vikingen är ämnade för varandra. Nej, saker är inte som vi tänkt. Hoppats. Planerat. Vi väntade inte tills barnen flyttat hemifrån. Det är inte bara vi. Men det är vad vi gör av det. Därför kommer det att bli bra. 

Nu ska jag klä på mig för att åka ner och hämta nycklarna. Jag gör det med ett tungt hjärta som sjunger av glädje. Vemodet skriar tyst från hjärtat ena kammare samtidigt som tillförsiktens ljuva stämma slingrar sig ut från den andra kammaren. Jag ska gå titta på bråten i vardagsrummet så blir det nog lättare att ta mig hemifrån för att utföra just detta ärende…

Annonser
kommentarer
  1. Eva skriver:

    Underbart skrivet! Du kommer att lyckas …med din inställning till livet. Ta emot varje dags möjligheter ♡ Kramis till dig och er familj!

  2. Purple skriver:

    Ni kommer att få det bra…❤

  3. Yvonne skriver:

    En ny era börjar! Ni kommer att skapa fristad tillsammans nu. Och även hitta den egentid man behöver. Tror på er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s