Öppet brev till mitt förstånd

Publicerat: 13 oktober, 2013 i Uncategorized

penna_block

 

Kära förstånd.

Då jag står i nära förbund med dig har jag uppfattat att du hyser vissa dubier angående mitt hälsotillstånd. Dessa baseras på en del av de val i livet jag gjort. Jag skulle vilja lägga fram anledningarna till att jag gjort dessa val och därigenom visa dig att dessa val på intet vis beror på den begynnande galenskap du tror att jag bär på.

Ja. Jag gick emot mina egna principer angående val av man. Jag hade svurit på heder och samvete att aldrig, någonsin välja en man som sätter sport framför sådant jag själv tycker är viktigare i livet. Fanatism är inte vackert någonstans och absolut inte när det påverkar livet på ett väldigt konkret och påtagligt sätt. Om det sedan handlar om humörsvängningar, alkoholhaltiga utsvävningar eller våldsinslag spelar ingen roll. För mig var allt detta likställt med något jag absolut aldrig någonsin ville ha som en del i mitt framtida liv.

Jo, han är aningen galen. Gör vad som faller honom in, glömmer ibland att vi är två om saker nu, lever sitt eget liv. Han räknar kallt med att jag ska förstå att han inte tänker ändra sig eller ägna en enda sekund åt att fundera på andra alternativ än att sätta sporten näst efter sina barn.

Vi hyser väldigt olika åsikter om det mesta. Diskussionerna är många och heta och oftast hamnar vi inte ens i närheten av att förstå den andras argument. För att vara helt ärlig är han ofta obstinat in absurdum, vilket ofta och lätt driver mig till vansinne – speciellt de gånger det visar sig att han säger emot mest för att han inte hunnit tänka igenom saker och/eller för att det retar mig. Han tycker om att retas med mig.

Han är – i mitt tycke – ganska trångsynt. Det han vet är bara så. Punkt. Att tro att man ska kunna få honom att förstå någon annans känslor eller se saker från en annan synvinkel är ett säkert tecken på att man lider av nedsatt begåvning. Han vet vad han vet. Första samtalet om något brukar leda till att jag antingen spräcker en ven i skallen på mig själv eller funderar på olika sätt att trycka in pannbenet på honom.

Alltså… karl´n har ju så gott som noll intresse i sådant som intresserar mig. Jag förstår att de blanka och ibland nollställda blickarna jag får då jag börjar prata om något jag läst, sett eller funderat på får dig, mitt kära förstånd, att grubbla på vilken medicin jag borde börja med innan det är försent. Innan vettet tagit farväl ordentligt, utan att se bakåt. Jag förstår de signaler om att jag verkligen, verkligen behöver tänka igenom saker ett varv till du skickar mig. Jag lovar, jag förstår.

Ändå har du fel. Ja, kära förstånd, du har fel.

Han är fanatisk. Man kan inte säga annat. Han är absolut det där jag inte ville ha igen. Men vet du? Han är så mycket mer också. Han må sätta sporten väldigt högt i sitt liv, han ser verkligen ingen anledning till att missa en match bara för att det är en födelsedag eller någon högtid och han lever med sina lags med- och motgångar. Humörsvängningarna är matchdagarnas mest framträdande kännetecken. Det är sant. Jag förnekar det inte. Men det finns mer till än så. Människan som finns där under fanatismen är så otroligt snäll och omtänksam. Nä, händer inget speciellt som kräver hans närvaro så finns han inte där under sådana tillfällen. I övrigt är han alltid där. Oavsett hur mycket han avskyr omgivningen, situationen eller människorna som eventuellt kan finnas med där.

Nej, han anser sig inte behöva kolla med mig innan han gör saker och han gör det som faller honom in. Förstår du vilken lycka det är?!? I alla fall i kombination med att han förväntar sig detsamma från mig. Vi hör ihop, om det råder ingen tvekan. Ändå sitter vi inte ihop. Jag vill inte göra allt han vill och vice versa och istället för att vi antingen ska offra oss för den andres skull eller låta bli att göra något alls för att den ena av oss inte vill så gör vi sakerna på egen hand eller tillsammans med vänner. Win-win. Han skulle aldrig drömma om att så i vägen för mig. Precis lika lite som jag skulle drömma om att göra det för honom. Därmot är det klart att han ibland kollar så att något som inte måste hända just på ett specifikt datum inte krockar med något vi planerat sedan tidigare. Det är en helt annan sak.

Angående att vi har olika åsikter om det mesta så är det helt enkelt ett faktum. Konstigt nog har vi ändå samma grundvärderingar i livet, vilket gör att vi ändå landar på en bra plats när vi diskuterat färdigt. Nej, vi varken förstår eller gillar alla den andres åsikter men det gör inget. Vi är överens om att tycka olika. Vem har sagt att vi måste tycka lika om allt? Vart skulle spänningen i tillvaron ta vägen då? Tänk att sitta och diskutera något som i princip säger det du själv skulle till att säga? Usch! Konstigt nog, trots alla olika åsikter och avvikande meningar så kompletterar vi varandra väldigt bra. Eller tack vare det. Jag vet inte. Jag vet bara att han i ena sekunden får mig att vilja slita mitt hår och i andra gör så att jag skrattar gott och med hela hjärtat.

Hans trångsynthet då? Åh, den är högst verklig! Till en början. Jag har aldrig tidigare varit med om någon som verkar vägra lyssna på argument och insisterar på att hans bild av saker är den enda sanna men som sedan tänker igenom saker noggrant och därefter tar upp ämnet igen samtidigt som han är redo att antingen förklara sin egen ståndpunkt på ett lugnare och mer metodiskt sätt eller är nyfiken på att höra mer om min och varför jag tycker så. Att säga att han ändrar sig bara pang bom är att ta i, vissa saker förblir som de var från början, men han är uppriktigt intresserad av att vi gör ett ordentligt avslut på diskussionen. Om det sedan handlar om att han tagit till sig det jag sagt eller har kvar sin åsikt är egalt. Att köra över någon och kapa dem vid knäna verbalt är bara hans initiala reaktion. Med tiden upptäcker man att det finns en nyfikenhet och öppenhet i honom som behöver lite tid att ge sig till känna.

Intressen då? Nope. Vi delar väldigt få sådana. Och jo, jag går sådana där blanka och oförstående blickar ganska ofta. De kommer hand i hand med en lite road huvudskakning och ett charmigt leende som visar att han tycker om mig ändå, trots att han inte förstår mig eller mina impulser och funderingar alls. Några få gånger säger han ifrån och vill inte diskutera ämnet alls medan han ibland lyssnar med ett halvt öra. Det vanligaste är dock att han lyssnar så pass mycket att han kan ställa följdfrågor och tvingar mig att utveckla tanken eller funderingen. Ibland består den följdfrågan istället av en gissning, en egen fundering eller något som ändå för samtalet vidare. Han förstår inte varför ämnet är viktigt för mig – det gör jag oftast inte själv heller så det hade ju varit ganska mycket begärt att han skulle göra det – men han inser att jag av någon anledning vill prata om detta och då jag är viktig för honom så inlåter han sig i en konversation om något han själv aldrig, någonsin skulle lägga två strån i kors att fundera på.

Du ser, kära förstånd. Vi är olika. Vi kan upplevas som oerhört omaka. Efter det kaos som rådigt under senare tid med flytten och allt annat som stört ordningen i vardagen förstår jag att du anser mig stå i startgroparna för en galopp mot tiden. Att alla beslut jag tagit angående detta grundar sig i oförnuft som snart nog blommar ut i ett fullskalig vanvett. Jag förstår det.

Jag förstår även att jag tagit helt rätt beslut. Han är den del jag saknade för att bli hel. Utan honom blir mitt liv fattigt igen. Den frustration han ibland orsakar är ingenting mot den varma, lyckliga känsla jag upplever av att ha honom i min närhet. Obstinat in absurdum, förresten? Vem har sagt att han har det lättare? Jag är knappast någon walk over som bara ger med mig. Visst, vi stångas. Vi diskuterar. Åsikterna går isär. Och jag lever. Jag lever! Han får mig att inse att livet är värt att kämpa för. Visst hade jag insikt i det tidigare också, men det var skillnad. Då handlade det om att ta sig igenom saker. Nu handlar det om att uppleva saker, att ta del av dem och att göra dem till mina. Våra. Min vardag har fått en silverkant jag aldrig tidigare upplevt och ta mig fan om du, mitt kära förstånd, ska få förstöra det genom att vara överdrivet försiktig i din vägran att förstå att lämna bagaget i ryggsäcken och således bakom oss!  

Annonser
kommentarer
  1. MadamX skriver:

    Vilken kärleksförklaring till Vikingen!

    *djupt imponerad*

  2. Purple skriver:

    *fick mig att le*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s