Ingen förvarning

Publicerat: 7 september, 2013 i Uncategorized

migrän

I vanliga fall får jag en konstig känsla i kroppen innan symptomen smyger sig på. Jag vet att det kommer. Jag hinner förbereda mig. Att bekämpa det har varit lika fruktlöst som att försöka hälla en mugg vanligt vatten på helvetets eldar, så det har jag gett upp. Men förberedelserna brukar ändå vara bra. Att jag äter något, tar en resorb eller liknande och sedan hinkar i mig ett eller flera glas vatten till innan tortyren börjar. Det funkar naturligtvis bara de gånger jag är vaken då det sätter igång, vilket inte alltid är fallet.

Idag var så fallet. Jag mådde som vanligt när jag klev upp i morse. Trött och morgonsur tog jag mig till duschen för att vakna till bättre. Just då jag stod där med schampo i håret och armarna upp för att gnugga in schampot kände jag den första vågen. Jag såg ingenting! Eller jo. Jag såg en hel massa fyrverkerier. Vita fyrverkerier.  Fan vad snabbt den kom! Omgivningarna i mitt badrum är mig så bekanta att jag ändå kunde kliva ur badkaret och ta mig till sängen. Trots chocken fick jag med mig telefonen så att jag kunde ringa jobbet och sjukanmäla mig. So far, so good.

Jag la mig försiktigt ner. Nu hade nämligen nästa symptom infunnit sig. Varenda por i kroppen förvandlas till en smärtpunkt. All beröring känns som ett väl utvecklat Gestapoförhör. Även det kom fortare än vanligt. Jag hann inte riktigt med. Kände hur paniken kom krypande i mig. Det hjälper inte att försöka tänka rationellt eller att ta det lugnt. Paniken får fotfäste ändå. Jag vet ju vad som komma skall. Det finns inget skydd. Inget att trösta sig med.

Jag hann knappt lägga mig ner innan det var dags att springa upp till badrummet igen. Tack och lov fungerade den signalen som den brukar. Jag hann in i tid och kunde tömma maginnehållet (så magert det nu var så där på morgonkvisten) på rätt ställe. Förr om åren använde jag hink, men det var värre än att ta sig upp. Ingen som tömmer hinken under hela tiden jag är däckad är en större hemskhet än att tvingas ur sängen. Vidrigt. Och som jag skrev, jag har en signal som varnar. Den har inte felat en enda gång på 20 år, inte ens då jag inte själv är medveten om någonting längre.

Så höll det på en stund. Hur länge vet jag inte. Vem bryr sig om klockan när hela kroppen skriker av smärta? När tarmarna gör sitt bästa för att kränga sig ur kroppen genom luftstrupen? Huvudet håller på att sprängas och roar sig med att försöka ploppa ögonen ur sina hålor för att få lite mer plats åt hjärnmassan samtidigt som huden skickar arméer av arga signaler över att jag lutar mig på armarna mot toalettstolen?  Det är inget jag önskar någon. Än mindre mig själv. Jag kan skriva det i ord, förklara hur det känns, men inget kan verkligen förmedla hur det verkligen är. Hur man önskar att man fick dö istället för att genomlida detta. En minut. Tio minuter. 1 timme. Flera timmar. Tiden spelar ingen roll. Inte egentligen. Man vill bara att det ska ta slut, på ett eller annat sätt.

Någon gång efter den andra gången till badrummet tappade jag kontakt med verkligheten. Jag minns inte längre annat än smärtan. Den glödheta sylen som envisades med att göra stickprover i hjärnan på mig, fyrverkerierna innanför ögonlocken… i ögonen… ibland var de öppna och det var ändå som ett kalejdoskop av vita och iskalla ((de känns bokstavligen kalla)  fyrverkerier, huden som skrek av obehaget av att jag hade tyngden på den när jag låg ner och hur hemskt det är att bära tyngden av håret som växer ur den, öron som av någon anledning fått superhörsel och plockar upp alla små, obskyra ljud och förstärker dem till en tordön i mitt huvud och så det ihållande illamåendet som redan efter första vändan till badrummet bara tvingar upp äcklig galla som får mig att må ännu mer illa. 

Att jag varit uppe är dock något som är helt säkert. Jag är skinnflådd och blöder lite i tandköttet, vilket indikerar att jag fortsatt spy och sedan borstat tänderna efteråt. Min blöta handduk låg på hallgolvet och jag vet med mig att jag inte ens använde den efter att jag duschade i morse. Då klev jag direkt i frottemorgonrocken och siktade mot sängen. Jag har ett glas bredvid sängen. Tydligen ville min omtöcknade hjärna ha resorb. Tyvärr var glaset ännu fullt. Eller så var det bra. Inga fler kräkningar på grund av att jag försökt få i mig något är nog bra. Jag låg dessutom tvärs över sängen, vilket jag med säkerhet inte gjorde senaste gången jag minns att jag la mig. 

Nu är jag vaken på riktigt igen. Hungrig som fan, törstig trots att jag druckit lite, har ont i magen på grund av alla kräkningar, känner ett tryck över höra tinningen som sprider sig bakåt och är både lite skakis och matt. Jag är dessutom lite orolig. Jag var ju vaken när anfallet kom. Gjorde mig i ordning för att åka och jobba. Varför fick jag inte de vanliga förkänningarna? Hur kunde det komma så snabbt? Är det så det kommer att bli framöver? Jag har alltid kunnat förlita mig på att jag har ca 45 minuter på mig från första förvarningen till att jag blir ett vrak som inte vet vad som händer omkring mig. Tid jag använder till att ta mig hem och/eller äta och dricka lite. Tid som behövs för att ge kroppen den näring den behöver när den av någon outgrundlig anledning vill tortera sig själv till nära döden. Att sejouren höll i sig kortare än vanligt, inte ens nio timmar , spelar ingen roll. Rent spontant får det gärna hålla i sig den dubbla tiden bara jag får en förvarning om det hela. Just nu är jag aningen orolig. Inte för att det hjälper. Jag får inga svar förrän nästa gång mitt huvud gör myteri. Må det dröja länge. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s