Obehagligt

Publicerat: 3 augusti, 2013 i Uncategorized

Lus

För ett tag sen hade en person i min närhet oturen att få löss. Ni vet, sådana där rätt äckliga småkryp som sätter sig  längst ner på hårstråna och suger blod från hårbotten. Nu råkar just löss tillhöra en av hennes stora fobier i livet och det har därför blivit en hel massa prat om löss sedan dess. 

Har ni varit med när det pratats om löss någon gång? Om ni har det har ni kanske också drabbats av den vanligaste av alla reaktioner som sker när man gör det? Jag har definitivt gjort det. Man sitter i godan ro och njuter av livet…. tills någon nämner löss. Då bryter helvetet löst. Det känns som om hela skalpen kliar och plötsligt finns övertygelsen om att man själv har löss murad i sten i ens hjärna. Att man rationellt vet att sannolikheten för den är minimal spelar ingen roll. Hårbotten kliar, hjärnan får frispel och snart nog ber man någon kolla i håret på en för att få lite lugn i själen. 

När jag hörde om den senaste personens löss tog jag det ganska piano ändå. Vi hade inte träffats på ganska länge och jag visste med mig att vi inte varit så nära att hennes löss kunnat sprida sig till mig. Därför har jag mest skrattat åt de tokerier hennes hjärnspöken tvingat henne till för att hon ska ha kunnat slappna av. Låt oss säga så här; Det är ett under att hon har något hår kvar alls vid det här laget. Så långt, så gott.

Men… är kom det där ökända men´et igen… det tog naturligtvis inte slut där. Nope. Så roligt ska vi inte ha det. Trots att det nu gått över en vecka sedan vi pratade om lössen senast så kom de som ett brev på posten i en dröm under natten till igår. Jag drömde att hela huvudsvålen var översållad av de jävlarna, att de var så mångtaliga att hela håret rörde sig som i vågor och att de knäppte sönder om jag råkade ta i håret med fingrarna. Snap, crackle and pop. Fy fan! Jag vaknade alldeles kallsvettig och kände efter. Nej, det verkade verkligen ha varit en dröm. En mardröm.

Trots att jag förstod att det var en dröm skyndade jag upp och letade igenom badrumsskåpet. Nej, klart jag inte har någon luskam. Ingen i detta huset har någonsin haft löss och det är minst sju år sedan jag kom i kontakt med någon, privat eller inom jobbet, som haft löss. Varför i allsin dar skulle jag ha en luskam? Istället hämtade jag ett vitt papper och drog med naglarna i hårbotten. Jag slutade inte förrän skalpen brände som eld. Pappret uppvisade inga som helst tecken på att jag skulle ha ovälkomna gäster på skallen, så jag gick och la mig igen. Lite lugnad, men inte helt övertygad. 

Igår gick jag till apoteket och köpte mig en luskam. Den är numera välanvänd. De första tre genomgångarna visade ingenting, men vad fan?!? Det skadar inte att göra det en fjärde gång också. Kanske blir det till och med en femte innan jag åker till jobbet om en halvtimme? Jag fattar inte. Jag har alltså inte haft kontakt med någon som haft löss under tiden de haft dem, jag har luskammat mig fyra gånger utan att se minsta tecken – vare sig ofödda, levande eller döda – och jag är generellt en rationell och logisk person. Ändå kliar hela huvudet så snart jag tänker på dem (och eftersom de tydligen flyttat IN i mitt huvud blir det ganska ofta) och renderar i att jag mest av allt vill raka av mig håret. Det är jobbigt som fan!

Annonser
kommentarer
  1. Lill-it skriver:

    Jag är precis likadan.. så jag vet exakt vad du genomgår. 🙂

  2. MadamX skriver:

    Luskammar suger. De är helt enkelt totalt värdelösa.

    Mina kottar hade som småkottar väldigt ofta löss. Det kunde ibland bli en lussanering i veckan. Vi tappade till slut räkningen på hur många gånger de haft löss. Men inte en endaste gång fick jag eller deras pappa löss, konstigt nog.

    Jag kunde använda luskammen hur mycket som helst utan att få napp. Om jag däremot tittade med mina glosögda ögon så kunde jag se dem med blotta ögat. Både som ägg och när de klev omkring i burret.

    När vi flyttade hit till stan upphörde lössen att komma. Istället fick Lillan mask i magen ett par gånger, något som aldrig förekommit i Hemstaden efter vad jag hört.

    Däremot fortsatte deras kompisar i Hemstaden att ha löss i flera år efteråt. Kanske är det inte så konstigt, om jag ska vara riktigt krass. Många av klasskamraterna hade föräldrar med mycket små ekonomiska möjligheter och en flaska lusmedel kostade på den tiden, för ca 10 år sedan, över 100 kr och att då ha en handfull ungar som behövde lussaneras kanske en gång i månaden, ja det var nog inte så lätt för dessa familjer.

    • ~Sol~ skriver:

      Det låter ju rätt så illavarslande. Nu ska jag definitivt be någon kolla skalpen på mig också. Tror nog att jag fortsätter att kamma ändå, bara utifall. 😉

  3. Yvonne skriver:

    Huu. Du måste få dem ur huvudet; ur tanken alltså. För det är nog bara där de sitter.

  4. MadamX skriver:

    Säker på att det inte är trämasken som kliar….? 😉

  5. Just Sayin' skriver:

    Jodå jag har haft inbillningslöss och även blivit uppäten av vägglöss i London. Det känns verkligt i alla fall 😀

  6. Purple skriver:

    Det kliar i mitt huvud bara av att läsa detta!!! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s