1 år

Publicerat: 5 juli, 2013 i Uncategorized

SAM_1730

Jag har svårt att greppa det. Att tiden gått så fort. Att det redan är ett helt år sedan Farmor lämnade oss. Hur är det möjligt? Jag skulle vilja fråga varför också, men det vore respektlöst för det långa, rika liv hon levt. Hon gjorde sin tid och hon gjorde den väl. Mitt varför handlar enbart om egoism. Varför lämnade hon oss så snart? Som om 84 år är snart. Åh, så jag saknar henne. 

Hon välkomnade mig och var noga med att jag skulle känna mig delaktig. Den svärdotter jag började som fick väldigt snart ge plats åt den dotter hon gjorde mig till. Anledningen till att jag säger Farmor är att det är vad vi kallade henne inför barnen. Även min son kallade henne Farmor, trots att han hade en biologisk sådan. Hon var helt enkelt Farmor. Hade hon kunna välja det hade hon troligen varit Farmor åt hela världen. Utom de ouppfostrade ungdomarna som härjade på bussen. Och de jäklarna som störde hennes nattsömn. Och raggarjävlarna som inte visste att dra upp byxorna ordentligt. Och… tja… Hon hade nog inte velat vara Farmor åt hela välden ändå. 

Men min var hon i alla fall, i allt utom blodet. Så många timmar jag tillbringade hos henne. Så många goda skratt vi delat. Så många stenhårda bullar jag doppat i te för att kunna tugga. Hennes mat var fantastisk. Hon om någon var en matmadam. Jag minns all mat hon lagat till sin 80-årsfest. Det var mat till ett femtiotal personer och allt smakade gudomligt. Än idag står hennes köttfärslimpa obesegrad, liksom hennes langos. 

 Farmor var över 70 år då jag lärde känna henne. Med åldern följde en hel massa gammalmodiga föreställningar, förväntningar och åsikter. Vilka diskussioner vi hade! Ibland tog hennes ungerska temperament eller min frustration över att hon fastnat i sitt synsätt över och diskussionen blev mer hetlevrad än nödvändigt men vi hade aldrig tråkigt och blev aldrig osams. Ibland kom vi överens om att tycka olika men oftast slutade diskussionerna med att vi skrattade åt det hela och drack en kopp te till. Te med honung var vanligast. En gång när honungen var slut försökte hon istället förgifta mig. Det kan tydligen bli så när man använder likadana behållare till salt och socker. Tur att det var så äckligt att jag spottade rätt ut. Tack och lov slapp jag tvätta duken. 

Vi gjorde korsord ihop. Pratade om livet i allmänhet och specifika ämnen i synnerhet. Jag har tappat räkningen på hur många gånger hon talat om för mig att jag minsann måste skaffa mig en riktig karl så att hon fick fler barnbarn. Inte för att hon behövde fler, hon har ett väldigt stort och älskat gäng sådana redan. Men ändå. Hon ansåg det viktigt att jag hittar någon som kan älska mig och ge mig en riktig familj istället för att jag och Mini skulle bo själva. Otaliga är de dag- och nattkrämer hon gav mig för att hjälpa mig bibehålla en ungdomlig look. Det är tydligen lättare att hitta en man om man inte ser sliten ut. Hon var så glad då jag träffade Grodan. Hon var visserligen inte speciellt imponerad av hans utseende, bortsett från hans längd då hon själv bara var en tvärhand hög, men i övrigt verkade han ju så lovande. När det kajkade fanns hon återigen där för att torka mina tårar. 

När jag och Vikingen blev ett par var hon också glad för min skull. Glad men lite orolig. Hon visste ju hur hårt jag landat gången innan och ville inte se mig bli sårad igen. Jag tror att hon hann lugna sig på den fronten innan hon lämnade oss. Hon såg hur bra jag mådde och gladdes för mig. Mot slutet sa hon att hon var glad att få komma hem snart och bad mig ta med mig min fina man och komma och hälsa på henne. De hade ju bara träffats några få gånger. Jag minns att jag svarade att jag inte visste om jag vågade det eftersom hon säkert skulle försöka skrämma bort honom med en massa prat om barnbarn. Den spjuveraktiga blick jag fick då avslöjade att jag troligen hade rätt. 

Jag önskar att hon fått lära känna Vikingen ordentligt. Att vi haft mer tid. Att han inte varit så motsträvig och haft svårt för det faktum att hon egentligen var min fd svärmor. För mig var hon ingen svärmor. Hon var Farmor. Min älskade Farmor. Åh, så jag saknar henne. Jag saknade henne speciellt i lördags. Hon borde ha varit med och sett hur lyckliga vi är tillsammans. Hon hade varit precis lika lycklig, för vår skull. Hon älskade kalas. Att se människor som tycker om varandra samlas och ha trevligt ihop. Att äta, skratta och prata bort en hel massa timmar. Hon var bra på sådant. Hon borde ha varit där.

Älskad. 

Saknad. 

SAM_1726

 

Annonser
kommentarer
  1. Yvonne skriver:

    ❤ Tänk att det gått ett år redan! Fin beskrivning av henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s