Att vända på steken

Publicerat: 10 juni, 2013 i Uncategorized

ensam

Sorgligt nog framkommer det titt som tätt om fall där barn farit illa när de blivit omhändertagna av myndigheterna. Fall där människor som ska ha funnits där för att skydda barnen gjort allt annat än just det. De utsätts för övergrepp, misshandel av kropp och psyke, terror, tortyr och en massa andra överjävliga saker de flesta människor inte ens kan tänka sig. För ett tag sedan blev detta uppmärksammat stort då det hela utreddes på stor skala och de som blivit utsatta för detta utnämnde staten som ansvarig för detta. Jag tycker att de har helt rätt. Staten har ansvaret. De flyttade dessa barn och placerade dem därefter i händerna på människor som uppenbarligen inte alls var lämpade att t hand om dem. Höga krav, utredningar och regelbundna kontroller borde ha varit praxis men istället skulle allt ske så snabbt som möjligt och i princip vem som helst som hade ett polerat yttre accepterades som fosterfamilj. Horribelt.

I en del fall skedde allt så fort att man inte ens gjorde en ordentlig utredning om vanvård eller hur vida barnet blev misskött på annat vis i det egna hemmet. Trycket var så stort från samhällets topp att göra något åt missförhållanden i det svenska folkhemmet att en del barn rycktes bort från sina föräldrar på grund av elakt skvaller, felaktiga uppgifter, avundsjuka från grannar och att den socialsekreterare som hade hand om fallet var övernitisk, alternativt ville ha en bra statistik att visa upp i sin strävan att nå högre tjänstegrad. I en del fall.

Jag vill ändå fortfarande tro att de allra flesta barn som blivit omhändertagna faktiskt haft anledning att bli det. Att myndigheterna verkligen försökt hjälpa dessa barn genom att flytta dem från en skadlig miljö till en som de trodde var säker för dem. Att de ville barnens väl. Att det tyvärr inte blivit så för alla, att flytten blev början till en ny mardröm är hemskt. Vidrigt. Det borde inte ha kunnat ske. Ändå gjorde det det. De barn som gick ur askan i elden har alla mina sympatier. Faktum är att jag lätt skulle vilja slå de nidingar som utsatt barnen för den terror de tvingats leva i på käften. Det låter tamt, men tänk metaforiskt. Nu menar jag inte bara de som myndigheterna släppt igenom utan även de som funnits i deras barndomshem, de som var en legitim anledningen till att myndigheterna flyttade barnen från början. 

När jag döpte det här inlägget till ‘Att vända på steken’ menade jag inte att förta allvaret och hemskheten i de upplevelser de misshandlade fosterbarnen har. Absolut inte. Till viss del förstår jag att de kräver staten på pengar. Att de vill tvinga staten till ett erkännande på det enda sätt som egentligen är kännbart för den. Att få upprättelse, om så bara genom att tvinga dem att dela ut pengar till de barn de först räddat och sedan släppt vind för våg. Men de andra då? Är inte de lika viktiga? Hur kommer det sig att de fortfarande inte nämnts i debatten? Att man inte vänt på steken alls?

För varje omhändertaget barn som misskötts så finns det ett större antal som blomstrat och överlevt tack vare att staten gått in och satt ner foten genom att flytta på dem. För det förtjänar staten en eloge. Att de agerat. Att de hjälpt dessa barn. Att de tvingade fram en förändring i en negativ och destruktiv levnadssituation. Där ska staten verkligen ha plus. Men det är ändå inte dessa barn jag syftade på när jag frågade om de andra. Nej. Det finns en grupp till. En grupp som blivit helt bortglömd i detta. Barnen som inte flyttades. Som inte fick hjälp. Som tvingades leva kvar i de missförhållandena som rådde i familjen. Barn som gömde sig bakom sin stolta fasad och inte vågade eller orkade bryta ner den för att be om hjälp. Som inte trodde att någon hjälp fanns att få.

När ska de få upprättelse? När ska någon uppmärksamma dem? När får de ett erkännande för den hårda kamp för sin överlevnad de tvingats till? Dessa frågor kommer nog aldrig att besvaras. Dessa barn svept under mattan. Syns bara i patientjournaler eller när någon av dem begår ett uppmärksammat brott. Då skrivs det minsann i tidningarna om vilken svår bakgrund de haft och insinuationer om hur detta föranlett det svåra brottet går att läsa mellan varje rad. Men i övrigt?

Jag kan personligen säga att jag blir förbannad av hela grejen med de misskötta fosterhemsplacerade barnen. Inte för att jag inte lider eller känner med dem, utan för att jag påminns om saker jag sedan länge stuvat undan. Saker som visserligen finns i minnesbanken men som oftast får ligga kvar där i en halvmörk dvala. Jag blir förbannad för att det blir sådan stor uppståndelse över en relativt liten grupp som farit illa medan det finns barn som jag, som farit illa i hemmet och människor uttalat sett det utan att någon ens försökt hjälpa mig. Jag inser att fosterhemsbarnen har en legitim sakfråga. De ska ha upprättelse. Absolut. Ändå blir jag skitarg över det hela. Jag då? Vi då? Barnen som aldrig blev sedda? Som tvingades skapa sin egen framtid, utan att myndigheterna brydde sig om att förska göra något för oss?

För till syvende sist är det ändå där vi står. Med en sorgligt stor grupp som farit illa efter att staten klivit in för att försöka hjälpa dem. Som hade oturen att hamna i de familjer som med mer eller mindre ansträngning lyckades dupera den myndighet som försökte rädda barnen från ett värre öde än att växa upp i en främmande familj. Med en tyngre motvikt av barn som fått bättre liv tack vare att de hamnade hos ‘rätt’ familj. Säkerligen var inte deras liv någon dans på rosor heller, men vems liv är det? Och så slutligen det stora mörkertal av barn som ingen såg eller försökte hjälpa alls. Ensam är inte stark.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s