Bonustid

Publicerat: 27 maj, 2013 i Uncategorized

KateKate?

När man jobbar natt finns det bara så mycket man kan göra för att inte störa barnen/ungdomarna som sover. Detta i kombination med att vi ska finnas till för dem om de behöver det och därför inte är överösta med arbetsuppgifter (någon timmes städning per natt) gör att man kan har en del timmar att slå ihjäl innan morgonruschen sätter igång. Jag vet att nattpersonalen gör lite olika, en del föredrar att städa i omgångar, en del städar framåt småtimmarna och en del gör som jag, städar så snart vi blivit ensamma. Anledningen till att jag gör så är att jag upplever att barnen är mindre lättväckta än vad de är framåt morgontimmarna. Jag vill dessutom vara klar med allt ifall någon skulle vakna tidigt. 

Jag är ingen tv-tittare, så nätterna kan bli ganska långa när man mest sitter av tiden. Väl medveten om det tog jag med mig min notebook till jobbet och till  min stora glädje har jag och Kate äntligen fått tid att bekanta oss närmre med varandra nu. Faktum är att hon redan fått mig att skriva sex sidor om henne. Det finns dessutom en hel massa till att skriva. Jag måste dock bestämma mig vart jag vill att detta leder. Att bara skriva och skriva är visserligen trevligt men om den blir för lång kan vi kanske inte använda den i novellsamlingen jag och Nulltj jobbar på. Hmmmm. Får nog klura lite på det där. 

Jag tänkte ge er en liten titt in i Kates värld. Ursäkta att det saknas ordentliga nya stycken, det blir fel när jag kopierar och jag orkar inte fippla med det nu. Det blir bara en kort snutt av det jag skrivit, men det vore ändå kul med feedback när ni läst. 🙂

Kate

Kate skyndade gatan fram, noga med att hålla sig i skuggorna så mycket det gick för att undgå att bli upptäckt och antastad av de män som mer eller mindre bokstavligt ramlade in och ut på pubarna längst vägen. En kvinna i hennes position skulle inte vara ute ensam, speciellt vid den här tiden på dygnet. Hon hörde kyrkklockan vid St Mathews slå tre gånger. Ju längre hemifrån hon kom, desto fler kvinnor gjorde de rådbarkade männen sällskap. Ibland kände hon det som att hon kom till en hel annan värld. Vid närmare eftertanke bestämde hon sig för att det faktiskt var så också. Trots att det inte skiljde mer än några kilometer mellan dem fanns det få likheter mellan hennes värld på Ezra Street och Whitechapels trånga, smutsiga gator. Hon ryste då hon tänkte på det hon var i färd med att göra. Usch, så hon avskydde det. Ändå visste hon att hon inte hade något val. Hon visste även att hon haft tur. Att saker kunnat vara mycket värre.

Hon undvek gatorna med flest pubar. Där fanns det ändå aldrig någon med mer än en bob eller en tuppence. Det räckte inte på långa vägar för att hjälpa henne försörja familjen. Hon skyndade på stegen nedför Bethnal Green Road och svängde sedan av på Vallance Road för att komma till hjärtat av själva Whitechapel, därefter gick hon västerut mot Casson Street och det krypin hon hade där. Det var ett anskrämligt krypin som hon gjort vad hon kunnat för att göra det trevligare. Resten av huset var lika anskrämligt, ändå var Kate väldigt tacksam mot gamla Mrs Conway att hon fick använda sig av det. Hon log sardoniskt när hon tänkte på den lilla ´gåva´ Kate förväntades ge Mrs Conway varje vecka men valde ändå att tänka på det som att hon fick låna krypinnet. Utan det hade hon inte haft annat val än att lägga hela sitt gamla liv på hyllan. Hade det bara varit hon hade hon gärna flyttat och startat ett nytt liv i en annan stad, kanske till och med i ett annat land, men så länge hon hade sina gamla föräldrar och sin yngre syster att ta hand om hade hon inget val.

Där Moss Close mötte Old Montague Street stod det några unga män och skrek åt varandra. Kate brydde sig inte om att stanna. I början hade hon varit fascinerad över allt som hände i Whitechapel och stannade gärna till och betraktade och lyssnade på människorna där, men nu var hon trött på dem. Innerligt och hjärtligt trött på dem. De bråkade ju om allt! Hur hon än vände och vred på det kunde hon inte förstå varför så många unga människor valde att vara kvar i denna misär. Varför de inte tog chansen att ta sig därifrån. De påstod att det ändå inte var bättre någon annanstans heller, men hur visste de det? Att så många från landsbygden sökt sig till London betydde väl rimligen inte att resten av landet var i lika stor misär som det rådde i Whitechapel? Hon hade förresten förstått av alla olika dialekter att många som kommit till området på senare tid var utlänningar. Irländare med sjungande språk och ryssar som stapplade över orden som om de vore en intrikat dans de ännu inte lärt sig behärska. Kate tyckte bäst om ryssarna. De var också råbarkade men såg ändå på sitt nya hem med tillförsikt. Många menade att Whitechapel inte var så illa. Kate vill verkligen inte veta vilka förhållanden de flytt från för att tycka att detta eländiga område inte var så illa, men bet sig i tungan då hon hörde någon säga så. Det hon tyckte bäst om med ryssarna var att de arbetade hårt och tog hand om varandra. Vid ett flertal tillfällen hade Kate varit inbjuden till fest för att fira att en rysk familj skulle flytta till ett finare område. Hon tackade alltid nej, men gladdes åt dem.

Irländarna var däremot svåra. Hon förstod sig inte på dem. De hade sitt land med sig hela tiden. Inte i hjärtat, så som ryssarna hade, utan överallt. De höjde sitt Irland till skyarna, svor över engelsmännen, spottade sitt nya land i ansiktet, söp och lät kvinnorna sköta både hem och arbete samtidigt som de förväntade sig att bli erbjudna jobb bara för att de var irländare och som sådana kända för att arbeta hårt. Visst fanns det irländare som slet och arbetade hårt för att försörja familjen, men de bodde inte i Whitechapel. Nej, där fanns det istället starka irländskor. Kate visste att hon borde vara förfärad över dem men kunde inte förmå sig till det. Med hela sitt hjärta önskade hon att hon var mer lik dem. Starka. Stolta. Självständiga. En del av dem, faktiskt de allra flesta, hade varit gifta med män som visat sig inte hålla måttet. Moiras man slog henne sönder och samman var gång han drack. Siobans man gick från kvinna till kvinna för att sedan komma hem och skrika efter mat och tala om hur värdelös hon var och Bridgets man hade puttat ner henne för en trapp för att hon hade sagt emot honom en gång.

Numera levde bodde de tre kvinnorna tillsammans i en tvårumslägenhet i Mrs Conways hus och såg efter varandra. Ingen av deras äkta män vågar komma i närheten av dem sedan den gången de drack männen fulla, band fast dem och rakade hela kroppen på dem med en väldigt vass barberarkniv. Ryktet sa att de alla och då speciellt  Siobans man hade hemska ärr i ljumskarna och längst lemmen. Kate visste inte om det stämde, men hade inte blivit förvånad om det gjorde det. De kvinnorna var inte att leka med.

När hon bara hade några hundra meter kvar stannade hon plötsligt till. Hade hon hört något utöver de vanliga gatuljuden eller var det bara inbillning? Kate tog tveksamt några steg bort från Casson Street och in på Monthope Road. Några steg blev några till. Snart stod hon vid korsningen till Spelman Street. Längre ner på gatan stod det en parkerad vagn. Kusken satt ännu kvar. Med vaksam blick såg hon upp och ner för gatorna. När hon inte såg något ovanligt gick hon tillbaka ner till Casson Street och vidare till Mrs Conways hus. Väl framme skyndade hon sig in och kände sig av någon anledning ännu mer lättad över att vara framme än vanligt. Hon förstod inte vart det krypande obehaget kom ifrån men var tillräckligt intelligent för att förstå att agera utifrån det. Hon låste dörren till krypinnet och andades sakta ut medan hon funderade på vilken roll hon skulle spela just den här kvällen. En snabb blick i garderoben berättade det hon redan visste. Skolflicka, mamsell, sjuksköterska och fresterska var de lätta valen. Svårare var nunna, mest för att Kate hyste en djup ovilja till att håna kyrkan på det viset, och fin dam. Hon hade helt enkelt inte de klänningar som behövdes till det. Hon skrattade till åt tanken. Klänningar? Nu tänkte hon galet. Hon hade inte de skira tyger som behövdes för en fin dams underkläder. Rätt skulle vara rätt. Var det något Kate var så var det korrekt. Det var en av anledningarna till att Mrs Conway tagit sig an henne.

När Kate bytt om gick hon långsamt ner för trappen. Hon hade tagit för vana att göra det, både för att göra en storslagen entré och för att kunna få en överblick över rummet. I rummet fanns minst femton flickor. Som vanligt satt de tre irländskorna tillsammans. De flirtade skrattande med två stackars unga män som inte förstod vad de gett sig in på. Mrs Conway skulle inte låta dem alla gå iväg med bara två män, men det brydde de sig inte om. Den tredje skulle snart nog ha hittat en man åt sig själv. Tills dess roade de sig kungligt tillsammans medan de höll ett öga på vilka som kom. Kanske skulle de ha turen att hitta någon som mer än gärna lekte i grupp och gjorde deras kvintett till en sextett.

Moira kastade plötsligt det eldröda håret bakåt. Kate såg hur mannen närmast henne drog efter andan då han såg hur de röda lockarna dansade ner över axlarna på Moira när hon höll huvudet stilla igen. Han slukade henne blev blicken. Moira visste vilken effekt hennes eldröda man hade och blinkade konspiratoriskt mot Kate när hon gick förbi. Kate smålog, nickade mot dem och skred sedan vidare till en stol som stod i ett lugnare hörn av rummet. Hon förvånades återigen över att Mrs Conway kunde få ett rum att kännas så annorlunda beroende på vart i rummet du befann dig. Kanske talade hon sanning då hon påstod sig ha jobbat på teater och förstod sig på kulisser, vinklar och vrår. Kate hade svårt att se Mrs Conway som skådespelerska men hon valde att inte säga det till henne. Bordellmammans hjärta av guld hindrade inte att hon även hade ett hiskeligt temperament.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s