Läsarnas egna bilder

Publicerat: 17 maj, 2013 i Uncategorized

läsarens egna bilder

Jag är inte bättre än någon annan. Om jag råkar på en olycka eller annan händelse som får trafiken att rulla långsammare, om jag ser något annorlunda eller om det är något som fångar mitt intresse så sträcker jag på huvudet för att kunna se bättre. Jag kan även komma att vrida på mig eller ta några steg åt sidan för att få en bättre överblick. Av någon konstig anledning är det så vi människor funkar. Vi vill se, morbida som vi är. 

Jag antar att ingen missat de myriader av uppmaningar om bilder av olika händelser tidningarna – både pappers- och nätupplagorna – uppmanar oss att skicka in? Det handlar om allt möjligt, men mest sådana situationer som uppkommer plötsligt. Olyckor och brott som tidningens fotograf inte hunnit ta sig till innan läget är under någon så när kontroll. Eller åtminstone mindre tillgänglig för andra än poliser, brandmän, sjukvårdare och andra personer som kan behövas.

Är det bara jag som upplever tidningarnas uppmaning som osmaklig? Personerna inblandade i situationerna har det väl nog jobbigt utan att behöva se skiten i bild på nätet direkt efteråt och i pappersupplagan dagen efter? Än mer osmakligt blir det när man dessutom kan vinna pengar på bilden. Veckans bild handlar inte längre om söta bilder på kattungar, småbarn, hundar eller vackra bilder på olika vyer, solnedgångar eller blommor. Nej, nu vinner man med bilder på när Kalle Kallessons blödande och gråtande barn blir undersökta av en sjukvårdare eller när Kalle själv blir utklippt ur sin demolerade bil. Usch.

Hur blev vi så här? Jag under verkligen det. Hur gick det så långt att vi hungrar efter att frossa i andras olycka? När blev tidningarna tvungna att utvecklas till miniserietidningar? Det handlar visserligen till stor del om medias enorma konkurrens, om att de gör allt för att locka läsare och tittare, men det landar ändå till syvende sist i våra egna knän. Våra. Vi. Oss. Du och jag. Om vi inte brytt oss om löpen med deras vidriga bilder, om vi inte sökt det morbida och om vi gjort klart i att vi inte behöver de väldigt grafiska bilderna av hemskheter som drabbat andra skulle tidningar och andra medier inte behöva tävla i att överträffa varandra i blodstänkta och morbida bilder. 

Jag tror tyvärr inte att vi kommer att göra något åt detta. Vi är numera för blasé. Det ska förfäras över hemskheterna som avlöser varandra på löpande band, det ska kommenteras hur vidrigt allt sådant är och det ska sörjas för andras skull men vi har blivit vana vid att serveras sådana bilder till frukost och därför blir ingen längre upprörd över okänsligheten i dem. Ingen reflekterar över att vi bidrar till det hemska. Ensam är inte alltid stark. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s