Den mänskliga hjärnan är förunderlig

Publicerat: 8 maj, 2013 i Uncategorized

Varning! I slutet av detta inlägg finns en bild på en spindel.

Under alla de 40 åren jag levat har jag varit skräckslagen vid möten med arachnider. Oavsett storlek är de hemska bestar som konspirerar till att bli min död. Deras facettögon och åtta ben gör dem äckligare än alla andra kryp som finns, så är det bara. De är hemska, äckliga, vidriga, läskiga, skrämmande och vedervärdiga monster. Jag har aldrig kunnat med dem och om sanningen ska fram så kan jag fortfarande inte med dem.

Ändå är det en stor skillnad nu mot innan jag var till Australien. Jag vet inte varför och jag vet inte när förändringen kom, men dessa förbannade monster vi har här lämnar mig inte ett skakande och ibland gråtande våp längre. Där jag förr sprang så långt ifrån vidundret jag kunde tar jag nu ett glas och ställer över det. Visserligen bankar mitt hjärta som om det dansade flamenco i allt för snabb takt, men jag gör det. Ställer glaset över, menar jag. Det fanns inte på kartan förr. Att gå i närheten av ett sådant kryp var lika med att börja gråta. Ni kan ju tänka er hur kul min bror tyckte att det var när vi var yngre…?

Kanske beror denna förändring på att de spindlar jag såg i Australien var jättar jämfört med de vi har här? Kanske beror den på att de såg spindlar som något helt naturligt där medan vi är ganska många som blir lallande fjollor med falsettröster när vi ser våra, i jämförelse små, läskigheter? De jagade inte upp sig alls, utan tog helt enkelt sin sprej och dödade dem. Barnen såg det som något naturligt och självklart medan jag höll på att skita ner mig vid åsynen av en Huntsman. Undrar om jag någonsin känt mig fånigare än då treåringen helt sonika gick fram till sin pappa och sa att han behövde ta med sig sprejen och jag stod som en paralyserad stod bredvid, oförmögen att prata eller ens blinka?

Oavsett vad förändringen beror på så tycker jag om den. Jag är fortfarande skitskraj för dem och tycker de är det äckligaste som finns på jorden, men jag gråter inte längre av skräck när jag ser dem. Jag är heller inte längre oförmögen att forsla bort dem själv. Det är stort. Att ta död på dem är fortfarande inte aktuellt. Missta mig inte för djurvän av stora mått nu, det handlar mer om att jag inte vågar lyfta på glaset och hoppas hinna slå ihjäl den med tillhygge eller stampa på den innan den attackerar mig. Då är det lättare att ta den i glaset och sedan se till att den sitter någonstans långt ifrån huset där jag sedan bara kan lyfta på glaset och skynda mig därifrån. 

Detta är en bild på det senaste vidundret  jag förflyttade ut i naturen. Den är mindre än den jag tog bort bara några dagar innan. Det ni. Med hjärtat i halsgropen men med stadig hand tog jag ett papper och täppte igen glasets öppning, sedan bar jag ut de hemska varelserna. Fy fan vad jag är bra!

Spider

Annonser
kommentarer
  1. Anna skriver:

    Bra jobbat!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s