Funderingar om mitt mentala tillstånd

Publicerat: 25 april, 2013 i Uncategorized

Lost and Confused Signpost

Idag är verkligen en dag då jag inte behöver göra någonting alls. Jag hade en badmintondejt inbokad men den blev avbokad av motspelaren i förmån till en tvättid. Jag kan inte påstå att jag blev jätteledsen över det faktumet, trots jag tycker att badminton är kul. Eftersom jag haft lite svårt att sova de senaste veckorna kändes inte en förmiddagsbokning som något jag såg fram emot. 

Det blev ganska lite sömn i natt också, trots att jag tog ut mig rejält på gymmet igår. Det spelar ingen roll vad jag gör när jag hamnar i en sådan rull, det är alltid svårt att sova då. Gym, varm mjölk, en bok om elektricitet jag annars kan ta till när jag behöver tråkas till sömn, tristess, att slita som en hund, meditation, en dag full av aktivitet, insomningstabletter. Inget funkar. Jo, att överdosera tabletterna (vilket läkaren rekommenderat att jag gör om perioden av sömnsvårigheter blir lång) Men, men, jag är ledig och har som sagt inget speciellt för mig på förmiddagen. Den har tillbringats i total lättja i sällskap med en bok.

Badmintonen blev avbokad just som jag var på gymmet tillsammans med Vikingen. Av någon outgrundlig anledning (läs; förnuftet tog över) vände jag mig till honom och bokade in gymmet i eftermiddag också. Jag tror inte ens jag hann ta ett andetag mellan att ha sagt hej då till syrran i telefonen och att jag bestämde med honom att jag skulle ta med hans väska till gymmet så att han slapp släpa med dubbla väskor till jobbet på morgonen. Min hjärna är inte dum den. Galen, vansinnig, sinnessjuk och helt vriden kanske, men inte dum. Nu måste jag ju dit. Att han ska missa sin träning för att jag är lat och helst av allt vill sitta här i soffan och njuta vidare av min bok och kanske någon glasspinne med Turkisk peppar smak finns bara inte. Jag skulle skämmas ihjäl över att göra så. 

Varför utsätter jag mig själv för detta? ”Det är ju så skönt efteråt” och ”jag gillade inte att träna förr, men nu har jag kommit att älska det” och ”jag mår så bra när jag kommer iväg till gymmet” och ”äh, det är bara att göra det” är bara floskler. Förbannat strunt. Jag har försökt. Om detta dravel hade gällt mig borde jag rimligen kommit längre än till stadiet som innefattar mantrat fy-fan-om-jag-inte-spontant-dör-av-leda-så-skjut-mig-i-huvudet-tråkigt som ekar i min skalle varje sekund jag tillbringar där på gymmet. 

Nu har jag prokrastinerat så mycket det går. Nu har jag inget annat val än att kliva i skorna och bege mig. Att komma senare än Vikingen går inte. Inte när jag varit ledig. Ibland önskar jag att jag inte led av den där konstiga åkomman som gör att jag minsann ska visa att jag inte är någon sillmjölke och att jag också kan. En del kallar det stolthet och/eller jävlar anamma men jag har efter noggranna funderingar kommit fram till att det handlar om en defekt i min hjärna och att det i sin tur lett till galopperande vansinne. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s