Hur menar vi tjejer egentligen?

Publicerat: 21 april, 2013 i Uncategorized

genus

Nu ämnar jag inte lägga två strån i kors för saken jämställdhet i det här inlägget, även om det kommer att nämnas i samband med själva sakfrågan. Att vi har rätt till lika lön för lika jobb, har lika mycket människovärde oavsett kön och så vidare anser jag självklart. Det är knappast någon överraskning att jag känner så, speciellt som jag tillhör det kön som länge tryckts ner och som genom historien inte alls fått möjlighet att leva ut sina drömmar. Så, nu har jag klargjort det. Punkt.

Anledningen till att jag klargjorde min ståndpunkt i detta ämne är att jag för någon vecka sedan satt på en pub och diskuterade hur olika vi beter oss gentemot det motsatta könet jämfört med hur vi gör mot det egna könet. Jag märker ibland att jag går in i traditionella könsroller och anser till exempel att det är självklart att jag fixar maten om jag och Vikingen ska äta tillsammans. Bevis på det är att jag blev själaglad över att han lagade mat till mig igår kväll och att det var bara sjunde gången på de två åren vi umgåtts som han gjort det medan jag under denna tid lagat mat till honom (och ibland hans barn) ett hundratal gånger eller däromkring. Att det sedan faller sig naturligt för mig att laga maten för att jag verkligen gillar att påta vid spisen medan han kan laga mat men inte är speciellt begeistrad i att göra det är visserligen en del i saken, men ändå. Sju mot ett hundratal? Liiite skevt, va? 

Jag har också märkt att jag allt som oftast vänder mig till Vikingen för att få hjälp med saker jag alltid klarat själv annars. Han hjälper mig att bära ner saker i källaren, att sätta upp saker på väggarna, att fixa cykeln etc. Jag kan göra detta själv, absolut, ändå vänder jag mig till honom och ber honom fixa det. Varför? Jag vet faktiskt inte ens själv. Är det för att han är kille? Kanske. Eller så är det helt enkelt skönt att få hjälp av någon som av naturen är längre och starkare än jag själv. Vad det skulle göra för skillnad angående cykeln vet jag dock inte. Där finner jag ingen bra anledning till att be om hjälp. Jag kan ju själv och når bra. 

Nu till själva kärnan i mina funderingar. Vi vill vara jämställda. Vi vill ha samma människovärde. Vi vill bli respekterade som kapabla och dugliga individer. Kanon. Det är precis så det ska vara, i alla fall tills man bevisat att man som person inte är kapabla och dugliga men då ska vi äga samma människovärde och självklara respekt. Men – och i mina ögon är detta väldigt skumt – vi vill samtidigt att männen är sk gentlemän och behandlar oss som prinsessor på ärten. Nu menar jag inte att vi fortfarande förväntar oss att de ska öppna dörren för oss eller liknande, men vid dejter förväntas de ändå stå för notan om man inte bestämt annat innan, vi anspelar gärna på vår svagare fysik för att de ska göra saker åt oss och vi blir sura som ättika om de behandlar oss som en av grabbarna när vi uppenbart är tjejer. 

Nu generaliserar jag grovt, jag vet. Det finns inga alltid eller aldrig i detta. Vi gör sådana saker både medvetet och omedvetet. Den jag pratade med på puben jobbar på ett mansdominerat ställe och berättade att det inte spelade någon roll hur tjejerna som kom dit såg ut (vissa var tydligen svåra att skilja från männen ibland gällande utseende, vokabulär och/eller beteende), de blinkade lite extra, sa några vädjande ord och vips! så fick de sitt ärende behandlat fortare än någon karl någonsin skulle ha fått i den situationen. Varför? Jo, för att vi funkar så gentemot det andra könet. Hur många kvinnor tar inte disken på ett boende då den andra personalen som jobbar just då är man? Jag kan räkna upp otaliga gånger jag sett detta ske, trots att mannen i fråga har mindre att göra eller egentligen skulle ha varit den som fixat köket. 

Men tillbaka till sakfrågan. Hur många av oss skulle anse det ok att männen förväntar sig att vi ska särbehandla dem positivt bara för att de är starkare än vi? Att vi ska laga maten bara för att vi eventuellt tränat(s) mer till det än vad de har? Jag kan absolut öppna en dörr åt en karl, det har jag gjort många gånger, men jag skulle anse det lite självklart att jag håller upp dörren för honom som det borde vara att han gör det för mig baserat på att vi är av varandras motsatta kön. Att det är för att han är människa, absolut. Att det är för att han är karl, absolut inte. 

Detta är kanske löjliga funderingar men för mig tillhör det ändå jämställdhetsfrågan. Det känns som att vi kräver en sak och begär en annan. Om vi själva inte ens vet vad vi vill ha, hur ska då männen kunna veta? Jag inser att detta är en liten fråga i en stor sak och att allt här i livet är relativt, men faktiskt undrar jag hur vi tänker i detta? Antingen är vi jämställda eller så är vi inte det. I ett jämställt samhälle begär vi inte favörer baserade på vårt kön. Punkt.

Annonser
kommentarer
  1. MiauMiau skriver:

    Det är en mycket intressant fråga!
    Jag tror att vi både vill ha kakan kvar och äta den. Får man det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s