Huvudet under armen

Publicerat: 28 mars, 2013 i Uncategorized

Lost and Confused Signpost

Igår var jag och hälsade på Flugan på Väggen. Vi hade en lika trevlig stund som vanligt och jag fick återigen en hel massa fina kläder som hon inte längre kan ha. Det är rena julafton att hälsa på henne. Varje gång! Jag börjar fundera på om hennes garderob egentligen är en hemlig ingång till en outlet eller liknande. Hur som helst, det jag ville komma fram till innan tanken på hennes outsinliga garderob distraherade mig är att jag glömde min hjälm när jag cyklade därifrån. Eftersom jag alltid väldigt sällan väljer bort hjälmen, faktiskt bara när jag ska ner på stan och inte vill bära på den eller då jag ska ut på festligheter och då av samma anledning, blev jag rätt förvånad över att jag inte hade en tanke på den förrän jag kommit halvvägs hem. 

Nå, det var igår. En engångsglömska. Trodde jag. Ack så fel jag hade. Jag hade med mig passansökan när jag och Vikingen var ner till Långa Farbrorn och hans Teskedsgumma igår kväll eftersom jag behövde en påskrift av någon som känt mig i mer än två år. En slags försäkran om att jag var jag, så att säga. Vi satt och pratade om något när jag plötsligt kom ihåg att jag behövde den där påskriften. Men vad fan? Ansökan låg kvar i cykelkorgen! Som tur var låg den kvar där när jag vältrat mig ner för trappen som en skenande elefant.

Idag har jag varit snurrig deluxe. Det hela började med att Mini skulle låna min cykel och ställde sig frågande till vart den var. Eeeehhh? Den stod kvar utanför Vikingens port. Det mindes jag plötsligt tydligt. Jag tänkte sedan inte mer på det förrän jag några minuter senare stod i duschen. Ansökan! Jag hade inte lagt ifrån mig den när jag kom hem igår kväll, alltså var den kvar hos Vikingen. Eller var den möjligen kvar i cykelkorgen – igen? Hemska tanke! Bägge alltså. Den var antingen inlåst hos Vikingen eller med stor sannolikhet borta. Perfekt! Jo tjena. Jag behövde ju papprena för att kunna ta de passfoton jag planerat in att ta innan jobbet. Som kanadick behöver jag andra mått på mina passfoton än vad svenskar behöver. 

Medan jag stod och funderade på vilken kakelplatta det skulle göra ondast att dunka huvudet mot hörde jag att Mini kommit tillbaka in igen. Han stack in huvudet i badrummet och berättade att han lagt de där papprena som såg så viktiga ut på byrån i hallen. De där som legat kvar i cykelkorgen under natten alltså. Snacka om tur i oturen! Inte bara att de låg kvar utan även att det inte regnat under natten. Jag kunde knappt tro att jag kunnat ha sådan tur. Lättnaden var enorm!

Nå, jag kollade igenom ansökan en, två, tre, femton gånger för att kolla så att den var korrekt och helt ifylld, sedan la jag dem i tygväskan jag har med mig överallt och väntade på att Mini skulle komma hem. När han gjort det tog jag fram nycklar och plånbok ur jackan jag hade igår och gjorde mig i ordning för att cykla ner på stan. Men? Vad sjutton hade jag gjort av tygväskan? Jag letade som en tok innan jag fann den, nedanför och lite under soffan. Vid det här laget hade jag blivit orolig över min egen mentala hälsa. Jag kollade återigen att ansökan var korrekt ifylld och att jag hade allt annat jag behövde för ansökan med mig och trampade därefter ner på stan.

När jag parkerade cykeln utanför Röda Korsets lokaler på Vasagatan slogs jag av en hemsk tanke. Plånboken! Vart hade jag lagt den? Jag kollade i tygväskan och i jackfickorna. Klart den inte var där. Inte heller i byxfickorna. Less på mig själv gick jag in på Röda Korset och pratade med Gussi (hon jobbar där) för att lugna ner mig, sedan ringde jag till Mini och bad honom titta efter min plånbok. Han hittade den inte heller. Frustrerat försökte jag minnas vad jag gjort av den. Av en händelse råkade jag komma åt byxans högra bakficka. Där har jag aldrig plånboken. Utom just idag. Gissa om jag skyndade mig att fixa passfotona sen!

Tro för all del inte att det gick utan missöde. Nej, missöde är nog för starkt. Det kunde ha gått illa, men jag kom på missen precis i tid för att slippa gå tillbaka. Jag behöver nämligen ha en påskrift eller stämpel med fotostudio och datum fotot var taget för att det ska vara giltigt i ansökan. Detta var jag tydlig med när jag pratade med fotografen. Med tanke på allt som hänt tidigare under dagen valde jag ändå att dubbelkolla att det ena kortet fått en sådan behandling, men inte förrän jag klivit ut på gatan och tänkte styra kosan mot närmsta postfilial. Ingen påskrift eller stämpel. Det var bara att kliva in genom dörren och be om en sådan innan jag styrde stegen mot posten. Nu är den i alla fall ivägskickad och jag hoppas innerligt att jag inte får en anmodan om komplettering. 

Nå, dagen fortsatte i samma andra och jag var övertygad om mitt behov av en madrasserad cell långt innan kvällen nalkats. Jag hyser fortfarande en stark misstanke om att så är fallet men hoppas nog ändå lite att den känslan ska ha försvunnit innan morgonen gryr. Jag vill nämligen att det ska handla om stress och behov av att sova ut ordentligt hellre än att jag blivit galen i hela huvudet.

Annonser
kommentarer
  1. MadamX skriver:

    Äh, det är påsk. Inte undra på att du är lite lätt sinnesförvirrad. Vem skulle inte vara det efter att ha ridit på ett skaft tillsammans med en katt, bolat med Fan själv och stressat fram och tillbaka till Blåkulla. Liksom. Typ.

  2. Purple skriver:

    Så det är där Murphy är!!!! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s