Nu har jag spenderat min lediga dag/kväll med en kollega. Konstigt nog (eller inte, vi är rätt bra på att snacka om allt och inget bägge två) har vi knappt pratat jobb alls. Vi har istället avhandlat allt och inget i livet samtidigt som vi druckit vin, baileys hasselnöt, dooleys, bacardi grand melondrinkar, mer vin, mer baileys och ätit en hel massa ost och kex till. 

Det är så himla skänt när man har människor man verkligen kan slappna av och bara vara med i sin omgivning. Att ta det som det kommer, skratta åt det tokroliga utan att det ska funderas på hur vida det är politiskt korrekt eller inte innan man släpper loss gapflabbet och att känna sig som hemma med trots att det egentligen är första gången vi umgås på tu man hand på fritiden. Det är en bra plats att vara på. 

Killarna, dvs Mini-Belse, Baggen och Vaddå, satt i köket och belamrade mitt köksbord med varsin laptop medan vi fick vardagsrummet för oss själva. Mini och Vaddå har spelat mot varandra och Baggen har varit uppslukad av sitt eget spel. De tvingades till sin stora förtret fixa egen pasta till köttfärssåsen jag gjort i ordning åt dem. Stackars satar.  

Eftersom vi började tidigt på dagen och skrattat oss igenom dagen kändes det helt ok att det tog slut redan kl 21. Kalla mig gammal och trött om ni vill, jag skakar av mig det som en gås, men jag känner ändå att det är ganska skönt att komma i säng i hyfsad tid. Jag har sovmorgon i morgon också, har inte tvättid förrän vid tio. Ska bli skönt att sova ut ordentligt.

Mini-Belse tog precis med sin dator ut till soffan där jag sitter för att dela med sig av Jeff Dunhams nya alster. Först en bra förmiddag och tidig eftermiddag då jag fick lite ordning här hemma, sedan ett gäng riktigt bra timmar tillsammans med kollegan och nu en hel del skratt tillsammans med Mini. Yay! Fram för fler sådana här dagar!

Jag har hört låten otalig gånger. Rockradion spelar den regelbundet, vilket gör att jag hör den även om jag inte valt att sätta på just Pearl Jam den dagen. Om jag ska vara ärlig lyssnar jag mer och mer sällan på enskilda skivor utan det blir antingen listor jag slängt ihop på datorn eller radion. På radion spelas Jeremys sång.

Jag har funderat länge på vem Jeremy var. Varför just hans yttranden i klassen fått sådan stor uppmärksamhet. Det kändes till slut fånigt att sjunga/nynna med i refrängen då jag inte hade en aning om vem den där Jeremy var. Efter att ha tänkt att jag ska kolla upp det många gånger tog jag mig äntligen i kragen och gjorde det. Jag har alltid tyckt att låten är suggestiv och fängslande tack vare det sköna gung som är i den. Nu när jag vet vad den handlar om känns den mer än så. Större. Klart värd att spelas ofta. 

Jeremy är egentligen en symbol. Visserligen baseras texten till viss del på en tonåring som hette just Jeremy, ändå är han ett sammelsurium av alla unga människor som till slut fått nog av hur de behandlats av andra. Han är alla mobbades kokpunkt. Frustrationen och resignationen som kommer efter åratals nedlåtande bemötande. Jeremy är individer som har sådana dåliga erfarenheter av att tillhöra det mänskliga släktet att det till slut brister för dem.

Jeremy i sången var en tyst och blyg kille som till slut fick nog. ”Jeremy spoke in class today”. Ja. Han gjorde ett uttalande. Han gjorde ett ärende hem och kom sedan tillbaka till skolan. Väl på plats gick han fram till lärarinnan, sa något banalt och sköt sedan sig själv i huvudet med en .357 Magnum revolver genom att stoppa pipan i munnen och trycka av. Han sa sitt. Det var både en flykt och en hämnd. Han slapp undan sina plågoandar samtidigt som han gav dem en traumatisk händelse att plågas av (och troligen aldrig kunna glömma). 

Ska det behöva gå så långt? Är vi sådana monster? Varför gör vi så här mot varandra? Jag att önskar någon annan talat innan Jeremy. Sagt ifrån. Hjälpt honom. Alla skolor har program och handlingsplaner för att förhindra mobbing. Idrottsklubbar jobbar mot en schysst anda mot varandra. Vuxna pratar ideligen om bemötande och uppförande mot varandra. Ändå står vi inför det faktum att det finns människor som blir så dåligt bemötta och så nedtryckta, både fysiskt och psykiskt, att de hellre väljer att ta livet av sig än att möta sina plågoandar igen nästa dag. ”I morgon är en annan dag” kan vara en fasansfull insikt. 

Jag jobbade ju dubbelt pass igår, vilket i praktiken innebär att jag jobbade två helgpass. Två helgpass är en hel helg, vilket innebär att jag jobbat i praktiken jobbat endast söndag men ändå gjort en helg. 

Logiken i det hela blir i slutändan att jag har min helg idag eftersom jag jobbat hela helgen innan. Eller? Visst måste det bli så? Jag ser inga som helst fel i det resonemanget. Ergo – Jag har helg igen.

Jag tänker ”fira” genom att umgås med en kollega som också jobbat en hel helg. Inte så som jag, hon har bokstavligen jobbat alla dagar under helgen, men eftersom bägge får vår helg nu bestämde vi oss för att äntligen dela den där flaskan vin eller två eller fler som vi länge pratat om att göra. Det vankas även ost och kex till. Kladdkakan jag har i ugnen är ännu ett osäkert kort eftersom jag chansade på att två ägg var en rekommendation snarare än ett måste. Jag tycker personligen att ett borde räcka.

Jag kan inte påstå att jag ogillar att jobba långpass på en söndag om det innebär att jag får en helg till direkt efter.  

Jag var på fördelsedagsfest igår. 108-årsfest för att vara exakt. Deltagarna på festen var människor från alla olika grupperingar i samhället. Det fanns unga och gamla, killar och tjejer,  nyktra och dyng, slipsar och nätbrynjor (nej, det sista var lite överdrivet, men ni förstår kanske vilken mentalitet jag syftar på när jag använder det som exempel?). 

VSK är kort och gott något som berör alla, oavsett ursprung och nuvarande position i livet. Min vana trogen studerade jag de övriga samtidigt som jag roade mig. Eller, om jag ska vara helt ärlig, att studera andra människor är en del av hur jag roar mig. Det finns alltid någon extra fascinerande, någon extra intressant och någon extra rolig i ett sådant sällskap och även om jag inte nödvändigtvis känner ett behov av att lära känna den personen är det en upplevelse att studera dessa och personerna runt omkring dessa.

Ändå var det inte de mest intressanta personerna där som till slut lämnade avtryck hos mig. Visserligen finns de kvar och kanske får jag fler tillfällen att roa mig genom att observera dem men just denna gången lämnades de åt sitt öde. Från vad jag såg gillade de sitt öde igår. Om de är lika förtjusta i det idag är däremot en annan fråga. En hel massa öl, rätt många whisky´s, en satans massa sjungande, stampande i takt eller hoppanden upp och ner på stället, anekdoter som ropas till varandra och sedan ännu mer öl och whisky. Det finns väldigt få saftpojkar i VSK.  

Nej , det var istället något så abstrakt att jag inte egentligen kan sätta ord på det som stannade kvar hos mig när mina ensamma steg ledde mig hem. Något som märktes så snart det fanns fler än tre VSK´are på samma plats. De är olika, annorlunda, speciella, kufiska, sobra, gladlynta, surmulna, grubblande, lättsamma och en hel massa adjektiv till – ändå är det ett substantiv som beskriver dem bäst. Familj. Naturligtvis känner inte alla alla och vissa känner bara ett fåtal, ändå är ordet familj det som kännetecknar en sann VSK´are.

Något som hedrar klubben är det sätt de visar sin uppskattning för sina supportrar på. Både fotbollen och bandyn hade representanter där igår. De tillät sig intervjuas och frågas ut angående frågor gällande respektive inriktning och tillbringade därefter lite tid med att svara på de frågor medlemmar ville ta mer privat med dem. Jag föredrar ju bandyn till fotbollen och var glad att se en av de mest välrenommerade spelarna i svensk bandyhistoria där för att delge sina erfarenheter, tankar och upplevelser från sin karriär. 

 Från första början, många år sedan nu, var jag lite skeptisk gentemot den sammanhållning som finns inom supportergruppen då den kan kändes lite överväldigande för en novis som kände hela två personer i klacken. Det var lite svårt att läsa av vad det handlade om och jag måste erkänna att jag under den första tiden jämförde det hela med en sekt. Nu är väl inte det helt fel med tanke på den hängivenhet som visas gentemot klubben, ändå är ordet helt åt helskotta missvisande. Att säga att det inte har med fanatism att göra vore att ljuga, däremot söker de endast personer som själva hittat klubben i sitt hjärta och därefter söker gemenskap med andra som gjort det. 

Den synbara indoktrineringen som yttrar sig genom unisona yttranden med hög röst om en viss spelares prestationer, hat mot ett visst motståndarlag, konstiga öknamn på de andra lagen, domares inkompetens eller vad det nu kan vara må vara ett arv från tidigare led men är för den skull inte mindre ärligt menad och grundar sig i botten i den egna känslan för klubben. 

Genom åren känslan av att ha hamnat på en annan planet raderats helt. Den gemenskap som finns bland supportrarna på läktaren har istället renderat i att man känner sig delaktig. Man hör till. Festen igår lämnade en liknande känsla. Man behöver inte vara lika galen som många av dem, man behöver inte skrika högst (eller alls) och man behöver inte känna dem alla. Jo, jag är tillsammans med en välkänd supporter och jo, jag hade troligen blivit accepterad av enbart den anledningen. Självklart bidrar det även att jag tidigare varit tillsammans med en annan välkänd supporter. Ändå är det mer än så. Håller man klubben högt hör man till.

Sovmorgon är verkligen en fantastisk sak. Jag måste dessutom ha sovit riktigt bra inatt eftersom jag var pigg då jag slog upp mina korpgluggar och det trots att jag var hos Vikingen till väldigt sent. Det kan visserligen ha grundat sig i att jag igår återigen fick bevis på att jag inte är galnast här i världen. Att jag valde en av de galnaste som bä.. andra hälft är dock en annan sak. Det var visserligen lindrigt igår, men när man väljer att gå följa med mig hem och sova men inte ens orkar hoppa i ett par mjukisbyxor istället för de shorts man haft på sig under kvällen är det något som inte riktigt är som det ska. 

Till min stora förvåning var Mini-Belse redan uppe då jag lämnat den varma sängen bakom mig. Han var också pigg och glad, vilket orsakade en ännu större förvåning än att han kommit ur sängen. Det blev en trevlig morgon tillsammans med männen i mitt liv. En pigg Mini-Belse, en likaledes pigg Bagge och en någorlunda pigg Viking. Jag måste säga att det går oväntat bra att kompa dessa tre helt olika personligheter med varandra. Skönt.

Nu har jag gjort dagens måsten. Vikingen skulle se fotboll på Sportsbaren, så jag gjorde honom sällskap ut när hann gick. Det saknades lite i skafferiet här hemma. Jag sprang på farmor när jag var till affären. Den lilla damen handlade en del tunga saker, så jag följde henne hem och bar upp sakerna till henne. Som tack fick jag en köttfärslimpa av henne. Jag får ofta just köttförslimpa av henne. Hon vet att jag älskar hennes köttfärslimpa. Antingen vet hon när jag ska göra ett av mina oregelbundna besök hos henne eller så har hon alltid köttfärslimpa i frysen. Hon är en lustig raring.

I ett svagt ögonblick föll jag till föga för en del tjat igår och därför står en potatisgratäng i ugnen nu trots att jag själv ska äta Rock&Roll-buffé på VSK-festen jag ska på ikväll. När gratängen är klar ska jag ta en dusch och sedan vara så där girlie som jag annars inte brukar vara. Tanken lockar dock. Smörja in sig i någon mjukgörande kräm. Kleta på mer krigsmålning än vanligt. Svära ve och förbannelse över att de där tunna testarna jag har på huvudet inte vill samarbeta. Ha lite ångest över vilka skor jag ska ha på mig. Ha ännu mer ångest över vilka kläder jag ska välja kvällen till ära. Stå och fundera över vilka smycken jag ska ha för att inse att jag glömt smycken helt när jag väl kommer fram….

Ja, det är en helt vanlig lördag i januari. En ovanligt skön vanlig lördag. En lördag jag hittills mått bra av. Jag ser fram emot att möta resten av den. Bring it on!

Jag skulle ju vänta. Jag hade inte bråttom. Allt var ju så enkelt. Spara pengar, resa, roa mig och sedan komma hem och se över min ekonomi innan jag gjorde något överilat. Så var det tänkt. Blev det så? Självklart inte. Att hålla sig till planen vore ju för enkelt. 

Vad är det då jag gjort? Vad är det jag inte kunde motstå? De som känner mig väl har nog redan gissat, men jag säger det ändå. Jag har beställt en smart phone. Jag, mitt nöt, tänkte att jag skulle gå in och se exakt när mitt abonnemang går ut och när jag således kan beställa en sådan där klyftig manick. Vad upptäcker jag om inte att jag kan förlänga mitt abonnemang och få en ny lur inom tre månader innan det går ut. 

Jag må vara usel på matte, men att räkna ut att jag är inom tre månader innan abonnemangets utgång med fyra dagar till godo krävdes inte många nanosekunder. Tjoff, tjoff, tjoff sa det i skallen medan tankarna studsade mellan uträkning, insikt och en (skrämmande) djup känsla av tillfredsställelse. Detta kan aldrig sluta väl…

Nå, eftersom jag inte kunde hålla mig kommer jag nu ha en aningen högre månadskostnad för telefoni i tre månader pga av speciella omständigheter, men efter april blir det istället lägre månadskostnader än jag har nu. Det skiljer inte mer än någon hundring uppåt fram tills dess och därefter skiljer det någon hundring åt andra hållet istället. Känns överkomligt. 

Jag har inte så höga krav på en mobil, men något jag tydligen är jäkligt petig när det gäller kameran. Jag ratade flera modeller för att kameran hade för få megapixlar. Jag vill kunna ta bra kort vart jag än är, oavsett om jag endast har telefonen med mig. Eftersom det endast fanns en modell i grönt och jag inte tyckte om den modellen blev det heller inte valt efter färg denna gång. I motsats till förra, menar jag. Som ni ser på bilden är det en ganska intetsägande smart phone, men det gör inget. Huvudsaken är att jag kan ringa, sms´a, mms´a, ta kort och spela wordfeud med den.  

Det tar någon vecka innan avin hamnar i brevlådan, sen tar det väl någon sekund att få igång telefonen och fixa inställningarna. Därefter? Ojne vojne, vill jag ens veta?

Det ligger två cm underbar snö på cykelbanan. Nu säger jag underbar trots att jag egentligen skulle vilja att snön låg på sidan om cykelbanan istället för att vara så där moddigt packad på den som den är nu. Kan ju inte frångå mina proklameringar om hur mycket jag älskar snö, det skulle jag ju få höra tills jag ligger på dödsbädden (och troligen även då). *haha* Men i det stora hela har jag inget emot att det ligger snö på cykelbanan. Vi har ju en tendens att gå i varandras fotsteg då det snöat, vilket ofta innebär att det blir en passage som antingen är helt snöfri eller har hårt packad snö som är lätt att cykla på.

I teorin är detta en bra sak. Om det inte vore för den mänskliga faktorn alltså. Jag är helt med på att man fortsätter att gå där det är lätt att ta sig fram om man har en hund som springer längst väggrenen eller liknande. Absolut. Hellre ha hunden kvar där än att man ska slita och dra i den för att ge den mötande cyklisten en lättare färd. Det köper jag. Blir ju ett himla dragande och slitande och hunden ska absolut slippa det.

Det jag däremot har lite svårare att förstå är när gångare utan hund vägrar kliva åt sidan. Det skulle kräva att de kliver i en aningen svårforcerad snömodd i någon meter eller två innan de kan kliva tillbaka till passagen igen. För en cyklist krävs det att man väjer ut i modden en bit innan, tar sig förbi gångarna och därefter cyklar en liten bit till innan det funkar att ta sig in på den lättare passagen igen. Inte riktigt samma sak. Ändå verkar gångare utgå från att det är cyklister som ska ut där och harva.

Det finns två typer av gångare som numera platsar i min tio-i-topp-lista på favoritpersoner att möta. Utan inbördes ordning handlar det om 1) Två vuxna som på vältrafikerade gång/cykelbanor väljer att belägra banas bägge passager även vid möte för att själva kunna gå mer bekvämt, vilket överlåter mitten – den helt oplogade och oforcerade delen med dolda isspår som minner från varmare dagar – åt cyklisterna. De går ofta ogernerat och pratar glatt med varandra medan man tränger sig i mellan. 2) Sena 40-talister alternativt tidiga 50-talister med gångstavar och en härlig attityd. Ni vet vilken jag menar va? Just precis. Den där ”Jag-har-minsann-jobbat-i-över-45-år-och-har-gjort-mig-förtjänt-av-att-ta-plats!” mentaliteten som av någon anledning verkar bosätta sig i deras förb… praktiska gångstavar. Inte nog med att de gärna går i bredd, de sticker även ut de där stavarna så långt åt sidan att man funderar på om de antingen behöver kortare stavar för att nå upp eller om de är för fulla för att sikta mot marken ordentligt.

Jo. Ja. De har jobbat i över 45 år och har rätt att ta plats. Men ta mig fan om de har rätt att frångå vanlig vett och etikett eller sunt förnuft med anledning av att de blivit till åren! Detsamma gäller de vuxna som upptar bägge sidorna av gångbanan. Vad hände med vanligt hyfs? Eller eftertanke? Empati? Nåja. Det är i alla fall intressant att iaktta dessa människor. Ofta förundras jag över den brist på de saker jag räknade upp tidgare de uppvisar. Med det sagt måste jag inkludera bilister som väljer att gasa på för att hinna före en cyklist vid en korsning också, speciellt då det regnar eller snöar. Jag ser verkligen skillnad i att behöva stanna en cykel och kliva av för att sedan stå i hällregn/kraftigt snöfall för att vänta på att bilen behagat köra vidare och att sitta i en torr bil, trycka på en broms och släppa förbi en cyklist för att bespara den den där stunden vid korsningen. Tyvärr är det inte lika tydligt för många av de bilister vi har här i stan.

Jag satt precis och tittade på bilder från det där stället jag ska till om ett tag. Hänfört ropade jag på Mini-Belse och ville dela med mig av det fantastiska jag med stor sannolikhet kommer att bevittna med egna ögon snart. 

Jag; It looks awesome! *nästan löjligt exalterad*

Mini: I guess… *lagom avmätt*

Jag; You guess? Are you blind? *chockad*

Mini; I´m not. It´s nice.  It´d look better if I was going too though… *aningen muttrig* 

Igår satt jag och klurade på min kära kusins idé angående smycken till festen jag ska på. Jag gillar den, förutom att jag inte kan med stela armband (vilket mest beror på att jag har så breda handleder att de sällan sitter bra) och därför tittade mer på enkla silverarmband av sladdrigare art. Jag har med stor sannolikhet bestämt mig för vanliga små pluggar med en sten i ljusblått i öronen. Varför pråla till det med långa, dinglande saker jag ändå bara kommer att reta mig på när det finns pluggar med stenar i samma färg som de som omger månknuten? Ja, jag har bestämt mig för den. Föll ganska handlöst för den. 

När jag ändå höll på tittade jag även på det jag funderat på som present till festens huvudpersoner. Detta var en aningen svårare nöt att knäcka och jag har funderat fram och tillbaka i några veckor. Det ska inte vara skört eftersom det ju ska fraktas till andra sidan jordklotet och av naturliga skäl (läs; jag måste ju ha plats för en massa ombyten och skor!!) får det heller inte väga bly. Jag ville även att det skulle vara något som på något vis är typiskt här men inte där.

Resultatet av mina funderingar ser ni ovan. Valet föll på just ett sådant set. Ganska enkelt, men det funkar nog. De har visserligen ostknivar där och kommer troligen inte anse det speciellt exotiskt. Det finns osthyvlar också men de är ännu inte en vardagspryl där. Eftersom jag bett värdinnans syster snoka lite vet jag att de inte har någon. Att invigas i osthyvelns fantastiska användningsområden måste väl anses lite exotiskt ändå? Och anser de inte det kommer de ändå att ha ett ostset om behovet uppkommer. 

Det känns kanske som en futtig present, men det har dels med ekonomi att göra (både monetär och plats/viktmässig sådan) och dels med att jag minns hur min moster blev helt begeistrad i osthyveln då hon var här på semester. Av allt man kan välja att ta med sig som present tillbaka efter en semester hade jag aldrig tänkt mig att en osthyvel var en sådan. Minnet av hennes lyriska möte med en sådan fick mig att kolla upp hur vanliga de är i Landet långt där borta också. De är som sagt fortfarande relativt sällsynta. Ergo – De får en osthyvel, om än med några fler tillbehör.

Vad fan är det som händer i världen? Den mänskliga naturen verkar ha fått en sjukdom som sätter sig i empatin. Hur i helvete kan man göra som de på filmen gör? Jag skäms över att tillhöra samma art som de!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/brottstraff/article14251184.ab