Jag har hört låten otalig gånger. Rockradion spelar den regelbundet, vilket gör att jag hör den även om jag inte valt att sätta på just Pearl Jam den dagen. Om jag ska vara ärlig lyssnar jag mer och mer sällan på enskilda skivor utan det blir antingen listor jag slängt ihop på datorn eller radion. På radion spelas Jeremys sång.
Jag har funderat länge på vem Jeremy var. Varför just hans yttranden i klassen fått sådan stor uppmärksamhet. Det kändes till slut fånigt att sjunga/nynna med i refrängen då jag inte hade en aning om vem den där Jeremy var. Efter att ha tänkt att jag ska kolla upp det många gånger tog jag mig äntligen i kragen och gjorde det. Jag har alltid tyckt att låten är suggestiv och fängslande tack vare det sköna gung som är i den. Nu när jag vet vad den handlar om känns den mer än så. Större. Klart värd att spelas ofta.
Jeremy är egentligen en symbol. Visserligen baseras texten till viss del på en tonåring som hette just Jeremy, ändå är han ett sammelsurium av alla unga människor som till slut fått nog av hur de behandlats av andra. Han är alla mobbades kokpunkt. Frustrationen och resignationen som kommer efter åratals nedlåtande bemötande. Jeremy är individer som har sådana dåliga erfarenheter av att tillhöra det mänskliga släktet att det till slut brister för dem.
Jeremy i sången var en tyst och blyg kille som till slut fick nog. “Jeremy spoke in class today”. Ja. Han gjorde ett uttalande. Han gjorde ett ärende hem och kom sedan tillbaka till skolan. Väl på plats gick han fram till lärarinnan, sa något banalt och sköt sedan sig själv i huvudet med en .357 Magnum revolver genom att stoppa pipan i munnen och trycka av. Han sa sitt. Det var både en flykt och en hämnd. Han slapp undan sina plågoandar samtidigt som han gav dem en traumatisk händelse att plågas av (och troligen aldrig kunna glömma).
Ska det behöva gå så långt? Är vi sådana monster? Varför gör vi så här mot varandra? Jag att önskar någon annan talat innan Jeremy. Sagt ifrån. Hjälpt honom. Alla skolor har program och handlingsplaner för att förhindra mobbing. Idrottsklubbar jobbar mot en schysst anda mot varandra. Vuxna pratar ideligen om bemötande och uppförande mot varandra. Ändå står vi inför det faktum att det finns människor som blir så dåligt bemötta och så nedtryckta, både fysiskt och psykiskt, att de hellre väljer att ta livet av sig än att möta sina plågoandar igen nästa dag. “I morgon är en annan dag” kan vara en fasansfull insikt.
