Jag var på fördelsedagsfest igår. 108-årsfest för att vara exakt. Deltagarna på festen var människor från alla olika grupperingar i samhället. Det fanns unga och gamla, killar och tjejer, nyktra och dyng, slipsar och nätbrynjor (nej, det sista var lite överdrivet, men ni förstår kanske vilken mentalitet jag syftar på när jag använder det som exempel?).
VSK är kort och gott något som berör alla, oavsett ursprung och nuvarande position i livet. Min vana trogen studerade jag de övriga samtidigt som jag roade mig. Eller, om jag ska vara helt ärlig, att studera andra människor är en del av hur jag roar mig. Det finns alltid någon extra fascinerande, någon extra intressant och någon extra rolig i ett sådant sällskap och även om jag inte nödvändigtvis känner ett behov av att lära känna den personen är det en upplevelse att studera dessa och personerna runt omkring dessa.
Ändå var det inte de mest intressanta personerna där som till slut lämnade avtryck hos mig. Visserligen finns de kvar och kanske får jag fler tillfällen att roa mig genom att observera dem men just denna gången lämnades de åt sitt öde. Från vad jag såg gillade de sitt öde igår. Om de är lika förtjusta i det idag är däremot en annan fråga. En hel massa öl, rätt många whisky´s, en satans massa sjungande, stampande i takt eller hoppanden upp och ner på stället, anekdoter som ropas till varandra och sedan ännu mer öl och whisky. Det finns väldigt få saftpojkar i VSK.
Nej , det var istället något så abstrakt att jag inte egentligen kan sätta ord på det som stannade kvar hos mig när mina ensamma steg ledde mig hem. Något som märktes så snart det fanns fler än tre VSK´are på samma plats. De är olika, annorlunda, speciella, kufiska, sobra, gladlynta, surmulna, grubblande, lättsamma och en hel massa adjektiv till – ändå är det ett substantiv som beskriver dem bäst. Familj. Naturligtvis känner inte alla alla och vissa känner bara ett fåtal, ändå är ordet familj det som kännetecknar en sann VSK´are.
Något som hedrar klubben är det sätt de visar sin uppskattning för sina supportrar på. Både fotbollen och bandyn hade representanter där igår. De tillät sig intervjuas och frågas ut angående frågor gällande respektive inriktning och tillbringade därefter lite tid med att svara på de frågor medlemmar ville ta mer privat med dem. Jag föredrar ju bandyn till fotbollen och var glad att se en av de mest välrenommerade spelarna i svensk bandyhistoria där för att delge sina erfarenheter, tankar och upplevelser från sin karriär.
Från första början, många år sedan nu, var jag lite skeptisk gentemot den sammanhållning som finns inom supportergruppen då den kan kändes lite överväldigande för en novis som kände hela två personer i klacken. Det var lite svårt att läsa av vad det handlade om och jag måste erkänna att jag under den första tiden jämförde det hela med en sekt. Nu är väl inte det helt fel med tanke på den hängivenhet som visas gentemot klubben, ändå är ordet helt åt helskotta missvisande. Att säga att det inte har med fanatism att göra vore att ljuga, däremot söker de endast personer som själva hittat klubben i sitt hjärta och därefter söker gemenskap med andra som gjort det.
Den synbara indoktrineringen som yttrar sig genom unisona yttranden med hög röst om en viss spelares prestationer, hat mot ett visst motståndarlag, konstiga öknamn på de andra lagen, domares inkompetens eller vad det nu kan vara må vara ett arv från tidigare led men är för den skull inte mindre ärligt menad och grundar sig i botten i den egna känslan för klubben.
Genom åren känslan av att ha hamnat på en annan planet raderats helt. Den gemenskap som finns bland supportrarna på läktaren har istället renderat i att man känner sig delaktig. Man hör till. Festen igår lämnade en liknande känsla. Man behöver inte vara lika galen som många av dem, man behöver inte skrika högst (eller alls) och man behöver inte känna dem alla. Jo, jag är tillsammans med en välkänd supporter och jo, jag hade troligen blivit accepterad av enbart den anledningen. Självklart bidrar det även att jag tidigare varit tillsammans med en annan välkänd supporter. Ändå är det mer än så. Håller man klubben högt hör man till.
Ena fotbollslaget i stan har gått upp i Superettan och eftersom det är “mitt” lag hängde jag ett tag med på tåget. Genom en FB-grupp var lätt att hålla sig a jour med vad som hände i laget och med träningar nyförvärv osv. Men snart började det, det där evinnerliga tjatandet och gnatandet och gnällandet: “annat i kommunen får kosta pengar men vi får minsann ingen upprustning av arenan”.
Jag tröttnade och gick ur gruppen. Visste att jag inte skulle kunna hålla mig från att kommentera nåt korkat inlägg nån gång och då hade det la varit kört. Därför känns det extra härligt att läsa om en bra fest som du varit på! Jag gissar gnällspikarna satt i baren och tjötade med varandra istället för att förstöra stämningen för er andra?
Krams!
Det var inte alls på det viset i lördags. Visst finns det en falang som alltid, jag menar alltid, har något att gnälla över gällande styret, köp/försäljning av spelare, priser, arrangerade bussresor till bortamatcher etc etc etc, men jag mötte inte någon som satt och gnällde över sådant i lördags. Det var en kväll av jäkligt bra stämning och en förbannat bra anda.