Nya favoriter!

Det ligger två cm underbar snö på cykelbanan. Nu säger jag underbar trots att jag egentligen skulle vilja att snön låg på sidan om cykelbanan istället för att vara så där moddigt packad på den som den är nu. Kan ju inte frångå mina proklameringar om hur mycket jag älskar snö, det skulle jag ju få höra tills jag ligger på dödsbädden (och troligen även då). *haha* Men i det stora hela har jag inget emot att det ligger snö på cykelbanan. Vi har ju en tendens att gå i varandras fotsteg då det snöat, vilket ofta innebär att det blir en passage som antingen är helt snöfri eller har hårt packad snö som är lätt att cykla på.

I teorin är detta en bra sak. Om det inte vore för den mänskliga faktorn alltså. Jag är helt med på att man fortsätter att gå där det är lätt att ta sig fram om man har en hund som springer längst väggrenen eller liknande. Absolut. Hellre ha hunden kvar där än att man ska slita och dra i den för att ge den mötande cyklisten en lättare färd. Det köper jag. Blir ju ett himla dragande och slitande och hunden ska absolut slippa det.

Det jag däremot har lite svårare att förstå är när gångare utan hund vägrar kliva åt sidan. Det skulle kräva att de kliver i en aningen svårforcerad snömodd i någon meter eller två innan de kan kliva tillbaka till passagen igen. För en cyklist krävs det att man väjer ut i modden en bit innan, tar sig förbi gångarna och därefter cyklar en liten bit till innan det funkar att ta sig in på den lättare passagen igen. Inte riktigt samma sak. Ändå verkar gångare utgå från att det är cyklister som ska ut där och harva.

Det finns två typer av gångare som numera platsar i min tio-i-topp-lista på favoritpersoner att möta. Utan inbördes ordning handlar det om 1) Två vuxna som på vältrafikerade gång/cykelbanor väljer att belägra banas bägge passager även vid möte för att själva kunna gå mer bekvämt, vilket överlåter mitten – den helt oplogade och oforcerade delen med dolda isspår som minner från varmare dagar – åt cyklisterna. De går ofta ogernerat och pratar glatt med varandra medan man tränger sig i mellan. 2) Sena 40-talister alternativt tidiga 50-talister med gångstavar och en härlig attityd. Ni vet vilken jag menar va? Just precis. Den där “Jag-har-minsann-jobbat-i-över-45-år-och-har-gjort-mig-förtjänt-av-att-ta-plats!” mentaliteten som av någon anledning verkar bosätta sig i deras förb… praktiska gångstavar. Inte nog med att de gärna går i bredd, de sticker även ut de där stavarna så långt åt sidan att man funderar på om de antingen behöver kortare stavar för att nå upp eller om de är för fulla för att sikta mot marken ordentligt.

Jo. Ja. De har jobbat i över 45 år och har rätt att ta plats. Men ta mig fan om de har rätt att frångå vanlig vett och etikett eller sunt förnuft med anledning av att de blivit till åren! Detsamma gäller de vuxna som upptar bägge sidorna av gångbanan. Vad hände med vanligt hyfs? Eller eftertanke? Empati? Nåja. Det är i alla fall intressant att iaktta dessa människor. Ofta förundras jag över den brist på de saker jag räknade upp tidgare de uppvisar. Med det sagt måste jag inkludera bilister som väljer att gasa på för att hinna före en cyklist vid en korsning också, speciellt då det regnar eller snöar. Jag ser verkligen skillnad i att behöva stanna en cykel och kliva av för att sedan stå i hällregn/kraftigt snöfall för att vänta på att bilen behagat köra vidare och att sitta i en torr bil, trycka på en broms och släppa förbi en cyklist för att bespara den den där stunden vid korsningen. Tyvärr är det inte lika tydligt för många av de bilister vi har här i stan.