Jag har länge funderat på det där om att man kan få en omänsklig styrka eller förstärkta förmågor i akuta kris- eller på något vis farliga situationer. Ni vet, att en ensam person kan hålla upp något orimligt tungt för att rädda någon, att man klarar av att springa genom en brinnande byggnad och forcera en massa hinder eller att man lyckas göra saker som egentligen är fysiskt orimliga.
Jag har forskat lite i detta och fenomenet kallas tydligen “hysterisk styrka” efter engelskans “hysterical strenght”. Utifrån det jag läst är de flesta forskare, de som anses vetenskapligt tillförlitliga, överens om att det handlar om en adrenalinkick utan dess like. Att det är förmågor och styrka som kommer sig av den explosiva skräck som får adrenalinet att pumpa genom våra kroppar som en oljad blixt. De är således övertygade om att dessa förmågor är tillfälliga och inget vi har till vardags.
Är det verkligen så? Jag menar, jag har alltid känt människor med en den eller den välutvecklade förmågan. Vissa har extremt bra minne, andra är oerhört duktiga på att bygga ihop saker, ytterligare andra är starka som björnar utan att egentligen ha tränat sina muskler. Ja, ni förstår kanske vartåt jag barkar? Min fundering är om inte dessa hysteriska styrkor egentligen inte är latenta förmågor vi har? Förmågor som skulle kunna tas till vara på om vi lärde oss använda mer av vår hjärnkapacitet.
Några av er kommer kanske att tänka på serien Heroes som gått (går?) på tv. Jag har personligen aldrig sett något avsnitt av den serien men har förstått att det handlar om personer som har väl utvecklade förmågor av olika slag. Vissa har telepatiska eller telekinetiska förmågor, andra kan läka sina sår, någon kan få andra att göra som de önskar, en tjomme/tjomma kan röra sig som blixten och om jag förstått det hela rätt finns det någon som är onaturligt stark också.
Nu handlar det om en tv-serie, men hur osannolikt är det egentligen med speciella förmågor? Och varför har vi en sådan stor hjärna om vi ändå bara utnyttjar en bråkdel av den? Mitt logiska sinne säger att det borde gå att använda en större del av den än vad vi gör. Som följd av detta blir nästa led i min tankegång att det rimligen borde innebära att de som lyckas utöka sin hjärnkapacitet, avsett hur mycket eller lite, får förmågor som fattas oss övriga stackare som fortsätter använda samma futtiga antal grå celler genom livet.
Att säga att vi använder oss av en liten del av hjärnan är förresten inte korrekt. Vi använder oss av olika delar av hjärnan hela tiden. Minnet, synen, känseln, känslorna. Allt vi gör landar i olika delar av hjärnan, antigen efter eller före det tar ett varv igenom alla axoner och synapser för att verkligen checka läget och bestämma vart det ska sätta bo någonstans. Så visst, vi använder en stor del av vår hjärna. Däremot använder vi oss inte av en speciellt stor del av dess kapacitet. Skillnad på det ser du.
För att återgå till min fundering; Är det verkligen orimligt att det finns människor som har turen att kunna ta till vara på fler av de små grå än andra? Om svaret är nej, är det då orimligt att tro att dessa människor i så fall som följd av detta kan förskansa sig förmågor som kan te sig övernaturliga för oss “vanliga dödliga”? Jag pratar inte om hokus pokus nu, utan förmågor som helt enkelt ligger inom vår kapacitet om vi bara lärde oss nyttja vår potential bättre. Vad tror ni? Är detta en massa mumbo jumbo eller kan det vara ett trovärdigt scenario?
OBS! Detta inlägg är klistrat på första sidan. Nyare inlägg finns att finna under detta. 
